Terminsavslutning

Snart är höstterminen till ända. Seniordansarna samlades sista gången idag och vi dansade juldanser lagom inför lilla jul.

Imorgon är det sittgymnastiken som tar paus och följande vecka de övriga gymnastikkurserna.

Min motion blir lite hängande i luften utan alla måsten, men jag har börjat träna in fötterna för promenader. Jag vill vara i form till januari då jag hoppas få njuta av sand mellan tårna.

De politiska mötena fortsätter ännu in i december, men två dagar har jag fått koppla bort lite. Men imorgon brakar det loss med tre möten i Kronoby, Pedersöre och Karleby och däremellan jumppan förstås.

För tillfället är det handarbete som lockar mest ...

Är det nåt fel på mig?

Jag undrar om jag blivit en luttrad politiker. De senaste åtta åren har lärt mig mycket om samhället och kommunalt beslutfattande.

Jag har också fått växa som människa och lärt mig vilka saker jag bör låta rinna av mig. Inom politiken förekommer åsikter som går isär och som kan leda till beskyllningar och personliga påhopp.

Har man riktigt tur finns det individer som alltid försöker hitta syndabockar medan de själva är blåögt oskyldiga.

Nu har jag kommit så långt i min personliga utveckling att jag drar på munnen då jag råkar läsa illvilliga kommentarer om den lilla människan som är jag. Är det nåt fel?

Inom kommunalpolitik hamnar man ta tuffa och obekväma beslut. Man kan inte vara alla till lags. Det finns inget som är svart eller vitt. Det mesta är grått.

Jag vet vem jag är och vad jag står för och då är det lätt att strunta i återkommande smädelser (och medveten felskrivning av mitt namn).

En del människor går inte att ändra på ...

Klassiskt

En fördel med att vara kommunstyrelseordförande är att man då och då får inbjudan till trevliga evenemang. Nu senast var det tredje gången jag fick delta i en av Ruskfestivalkonserterna i Campus Allegro. Nästa vecka funderar jag på om jag ska anmäla mig till en modeshow ...

Däremellan ska jag förstås hinna med diverse möten med tillhörande läsning av föredragningslistor.

Men för att återgå till gårdagens klassiska kammarkonsert. Först måste jag medge att jag inte riktigt förstår mig på modern klassisk musik och två kompositörer var födda i slutet av 1980-talet. Det som dock tilltalar mig oerhört är att sitta och både lyssna och iaktta de professionella musikerna.

Violinisterna hanterar sina 1700-tals fioler med säker hand. Det är nästan som att följa med en gymnastikuppvisning. En del hoppar upp från stolen, andra spretar med benen åt olika håll och jo, man kan ha vinröda strumpor med mörk kostym. Ansiktet avspeglar känsla och koncentration och ljudet som bringas ur instrumenten är av perfekt klang.

Utropstecknet på gårdagens konsert var en sydafrikansk musiker, Gareth Lubbe, som bjöd på altviolin och strupsång. Det sistnämnda var otroligt fascinerande. Man trodde inte sina öron då en utdragen ton fick en drillande melodi liksom ovanpå. Det går inte att förklara, måste upplevas.

Det är en stor glädje att se hur musikerna strålar samman från olika delar av världen och njuter av att framföra verk tillsammans. Den femte Ruskfestivalen är en ljusglimt i mörka november. Detta år är vädret med på noterna för idag är det riktigt ruskigt väder med snöstorm.

Senaste veckoslut

Nuförtiden bloggar jag mest i mitt huvud. Orden tycks inte vilja bli nedskrivna. Men nu ska jag återminnas mitt veckoslut som började och fortsatte i bästa stil, men fick ett mindre bra slut då mitt diafragmabråck gjorde sig gällande och kastade ut mycket av det goda.

På fredagkvällen styrde vi kosan mot söderstaden och besökte barn och barnbarn tillsammans med några pizzor. Vilken lycka att träffa dem!

Kvällens andra höjdpunkt blev oratoriet som Thomas Enroth och Thomas Lundin skrivit till minne av Finland 100 år. Vilken magnifik föreställning! Rörande fint! Jag hittar bara lovord för orkester (nystartad), solister och kör. Det blev en upplevelse jag bär med mig länge.

Lördag morgon styrde vi kosan mot Vörå. Jag tillbringade sex timmar med trevliga dansvänner i seniordansens tecken. God mat fick vi också. Maken överlämnade jag i projektmanagerns vård och då blev skogen ett naturligt tema för dem.

På kvällen strålade vi samman och efter en snabb incheckning på favorithotellet Astor blev det ett förtida firande av familjefadern tillsammans med äldste och yngste avkomma. Son nr tre var i Japan och nr 2 med familj skulle vi träffa på söndagen.

Det blev mycket och god mat vilket senare skulle kosta mig lite - inte ekonomiskt utan fysiskt. Till detta bidrog hotellfrukosten nästa morgon. Men vad gör man om det finns en massa läckerheter framdukade? Jo, man äter förstås! Nästan två timmar i bilen hem hjälpte inte upp situationen.

Men återseende med älsklingsbarnbarnet uppvägde ganska mycket. Och små magbekymmer går över förr eller senare ...

A nice cup of tea

Jag hade stämt träff med min nepalesiska sköterskestuderande i hennes lägenhet i Karleby. Vi har alltid så mycket att prata om trots att åldersskillnaden är så stor att hon kunde vara min dotter.

Jag får inblick i kulturen och samhället i hennes hemland och framför allt får jag prata engelska med lite finska ibland när det gäller orter och speciella finländska institutioner.

A frågade om jag vill prova på te från Nepal och det var jag genast villig till. Själva teet doftade underbart och hon tillredde det genom att koka upp mjölk med te och socker. Det såg ut som kaffe, men både smak och doft var oerhört mycket bättre. Jag har numera vant mig av med att tillsätta socker i te, men smaken blev fylligare med mjölken och sockret. En härlig eftermiddagsdryck som inte kräver något annat till.

En berikande eftermiddag!

Teknikens under

Egentligen kunde man tala om teknikens underliga värld som är långt ifrån underbar alla gånger. Min printer och jag är lite osams. Den säger bara "replace toner" och jag låtsas inte förstå utan uppmanar "continue".

Men nu har printern klurat ut att jag försöker vilseleda den och senaste gången jag försökte få ut en trycksak vägrade den totalt att samarbeta.

Ikväll skrev jag ner morgondagens gymnastikprogram och tänkte att jag gör ett försök. Ifall jag misslyckas måste jag skicka e-post åt mig själv med programbilaga och läsa från telefonen, vilket i och för sig skulle vara väldigt jobbigt.

Naturligtvis ville inte printern alls samma sak som jag. Jag drog ur sladden och försökte på nytt. Jag klappade till apparaten på båda sidor, men det hjälpte inte. Våld lönar sig bara med vissa mekaniska ting. Jag började söka efter manualen, men den är förstås på cd och skulle just börja sätta in den i laptoppen då jag tänkte att jag försöker öppna printern och se hur "tonern" ser ut.

Där fanns fyra stycken men jag drog ut den som inte var röd eller blå eller gul och skakade den med mild hand. Nytt försök och plötsligt började printern ge ifrån sig ett mer välvilligt ljud. Tänker den faktiskt printa? Och jo, den var till och med så glad att den genast värkte ut fyra kopior av ett hyreskontrakt jag hade försökt printa ut för någon vecka sen. Och sen kom mitt lilla jumppaprogram i dubbla exemplar för naturligtvis hade jag tryckt två gånger på printknappen för säkerhets skull. Konstigt vad en del apparater kan ha gott minne!?!