Jag sitter i mitt tillfälliga hotellrum i huvudstaden och summerar halva dagen. En tidig uppstigning klockan sex bidrog med en vacker mogonrodnad som mötte mina grågröna då jag lyfte på de tunga ögonlocken.
" ... och morgonrodnad slask (skvätt) i hatt" heter det visst och minsann kom regnet då jag intog min frukost.
Tåget tog mig ner och min irritation över att inte kunna stiga på i Bennäs kompenserades av att jag halva resan fick tillfälle till en djup diskussion med en av vår kommuns sektorchefer.
Mitt uppdrag i Helsingfors är först i morgon, men eftersom jag undviker att åka ner och upp på samma dag hade jag lite fritid innan fysikern blir ledig från sitt jobb/sina studier. Vad gör en kvinna ensam i en storstad? Shoppar förstås! Men jag har nog kommit till insikt om att min shoppingiver är long gone. En affär och sen är det stopp. Men cafébesök går alltid an och eftersom det blir nån sorts middag med sonen på kvällskvisten var det läge för en liten lunch.
Sen visade det sig att laxsandwichen var i minsta laget och kaffekoppen i största laget så det enda vettiga var att masa sig till kassan och satsa på en stor jordgubbsbakelse. Perfetto!
Nu var tanten trött och siktet ställdes in på spårvagnen ut till Majstranden. Men ack och ve! Spårvagnskortet ville inte lyda mig. Maskinen upplyste mig nog om att jag hade 29 euro inladdat, men vägrade ta betalt för min resa. Iväg till chauffören som påstod att jag skulle ta det lugnt så fungerar det. Tillbaka till maskinen och nu fick jag goda råd av några medpassagerare. De hjälpte mig att trycka, men icke! Nå, de lovade intyga att jag hade försökt betala ifall det kom kontrollanter. Trevliga medresenärer!
Men skam den som ger sig! Efter att ännu en resenär hade berättat om tidigare problem hon haft kom jag på att jag kan testa en annan apparat och tjo och tjim! Den fungerade och jag kunde lugnt sätta mig ner och njuta av resan.
... tills spårvagnsföraren vid näst sista hållplatsen sa att alla skulle byta till en ny spårvagn. Och det ledde till att den rullstolsburne hjälpsamme mannen inte hann med i den nya "spåran". Jag tryckte på knappen som öppnar dörren just som vagnen gled iväg och föraren hörde inte mitt rop. Surt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar