Från en favorit till en annan

Idag hade jag turen att få besöka en annan favoritrestaurang. Denna gång i Vasa.

Jag har nästan blivit politiskt engagerad! Jag fick ett erbjudande för en tid sedan som lät så intressant att jag inte kunde tacka nej. Från SFP-kansliet i Vasa kom en förfrågan om jag tillsammans med två damer och en herreman kunde tänka mig att representera norra Österbotten och sammanställa ett kortfattat valprogram inom området vård och omsorg.

Herremannen dök aldrig upp eftersom studentskrivningar påkallade hans uppmärksamhet så vi tre kvinns plus kvinnlig sekreterare från kansliet satt och brainstormade på Kaffehuset August över en god lunch.

Det blir garanterat inte en tyst minut då det finns så många kvinnor runt bordet och jag hoppas den duktiga sekreteraren fick ut något av våra tankar, idéer och visioner för som ni vet har vi kvinnor ett mycket flygande intellekt.

Själva var vi nöjda och tyckte vi fick mycket uträttat på två timmar.

Och naturligtvis tog vi två damer norrifrån en sväng till Aromabageriet på hemvägen.

Kusinkväll

Då maken är borta planerar jag in kvalitetstid med någon vän. Idag blev det kusin Vitamin och jag som drog söderut och åt en bit mat på vår favoritrestaurang. Vi hade oväntat rumssällskap av ett turnégäng som åt sig mätta inför kvällens konsert - som vi inte skulle bevista. Vi kunde konstatera att folk är lite vackrare i TV.

Vi fick vänta en lång stund på maten, men hann precis till vårt nästa mål - biografen. Vår gemensamma favoritskådespelare Colin Firth var till beskådan i den tredje filmen om Bridget Jones. Till vår förvåning kunde man märka att åren inte gått spårlöst förbi huvudrollsinnehavarna. Det var en lättsmält produktion som gav upphov till många småleenden och skratt.

Nöjda med vår kväll åkte vi hem i mörkret och regnet och lyckades undvika att köra på en liten räv som sökt sig ut till vägen just utanför stan.

Avklarat!

Jag vet att jag skriver om handarbeten jag håller på med och vissa blir faktiskt klara, men jag visar dem inte. Och ännu värre, jag använder dem inte!

Till sommarens fester behövde jag en skir sjal. Den skulle passa med en beigefärgad linneklänning åtminstone.

Garn köptes och jag kämpade mig igenom spetsmönstret. Det gick ganska länge innan jag fick den utspänd och nu har jag aldrig använt den.

Jag råkade inhandla en tygsjal i samband med trenchcoaten som hade precis samma användningsområde och min egen tillverkade produkt har fått vila på klänningen som för övrigt bara använts en gång i sommar. Kan det bero på vädret?

Sand och sol i norr

Eftersom höstdagen var varm och solig blev det aktuellt att tänka till om kvällspromenaden. 

Med gemensamma krafter vaskade vi fram ett dugligt förslag och tog bilen till landskapsgränsen.

Det var länge sen vi besökt området som ändrar år för år på grund av sandupptagning. 

Nu fick vi en härlig sandblandad skogspromenad runt den uppkomna sjön. Där fanns till och med en båt och ett par svanar gjorde en stilig landning.

Man kunde stärka sig med lingon och till och med hallon! 

En kväll att minnas!

Spissam

Vi har ett bra ord i vår dialekt: spis+sam. Det innebär att något räcker länge.

Jag fick nytt golv till stugan och nu visade det sig att det räckte till fler golv.

Jag vaknade upp en morgon och kom på att det lilla golvet i det ena vindfånget kunde få laminatparkett. Där är allting vitt så lite färg skadar inte.

Sagt och gjort! Maken plockade ner parketten idag och joxade lite med lister och vips hade jag ett nytt golv. Tyvärr täcker mattorna väldigt mycket av golvet, men jag är nöjd och belåten.

På spåret

Jag har just äntrat IC20 i Karleby och som vanligt var tåget i god tid, tio minuter före avgång. Visserligen är det bra att få stiga in i ett varmt tåg, men förvisso skulle tåget hinna stanna i Bennäs också. Surt!

Jag ser fram emot att få stifta nya bekantskaper på organisationskonferensen som jag nu ska delta i för andra gången som representant för Finlands seniordansförbund. Dessutom är Tammerfors en tilltalande stad med sina ombyggda fabriker i rött tegel.

Eftersom mitt handarbete fortfarande är på villovägar blir det att jobba lite i stället. Jag hade god lust att krypa ner på knäna och kika under sätet för jag sitter på samma plats. Tyvärr vet jag inte om det är samma tåg så jag avstår från att smutsa mina röda byxor.

Minnesrika ruiner

Många vägar leder till Rom. Det samma gäller Campus Kungsgården. Det mest kaotiska i Vasa är just området i närheten av Gamla Vasa. Helt berättigat faktiskt eftersom det är den forna stadskärnan och därför har där funnits vägar länge. Sen bebyggelsen uppstått vid vägarna, som var krokigare förr, är det svårt att upprätta en enkel stadsplan med raka kvarter.

Nu har jag äntligen hittat ett vägval som jag borde kunna hålla i minnet då jag ska ta mig till möten på Campus och det blir ett halvt dussin per år.

Det mest fantastiska är att jag får åka förbi Gamla Vasa ruiner och med ett leende på läpparna återgå i minnet till min barndom då jag besökte min enda faster som bodde i närheten. Det brukade alltid vara pappa och jag som tog en vandring bland ruinerna och kände historiens vingslag.

När jag igår åkte hem från mötet måste jag bara stanna vid en busshållplats och posta ett foto på Instagram och nu vill jag också göra det samma på bloggen.

Man ska hålla fast vid de hållpunkter man har från barndomen.

Liten titt in i mitt vardagsrum

För en  tid sen tog jag några bilder av en vägg i mitt vardagsrum. Det jag faktiskt nästan saknar är väggar. Det märks då jag ska hitta plats för tavlor.

Jag har egentligen två väggar: väggen mot köket som ni ska få kika på idag, en kort vägg mot arbetsrummet och bakväggen till hallskåpet som nästan helt upptas av min pappas gamla skrivbord. Den fjärde väggen består mest av fönster.

Mitt vitrinskåp står i fokus och på sidorna har jag placerat ut två stora krukväxter på de små avställningsborden. Vi får se om växterna trivs i mörkret när vintern kommer. Men det finns väl nya ...

 

Hösten är närvarande

Idag kändes det att sommaren som aldrig kom verkligen är förbi.

Här hemma flyttade utemöblerna in i lusthuset och de sista potatisarna togs upp.

Vid sommarstugan drogs båtarna upp på land och försågs med presenningar. Varmvattenförsörjaren tömdes på sitt heta vatten och placerades upp och ner i uteköket.

Jag tog hem skafferivaror och önskade innerligt att det snart var vår igen. Det skulle ha varit så inspirerande att agera tvärtom. Att börja städa efter vintern och på nytt ockupera det ytsanerade vardagsrummet.

Men nu är det inte så. Vackert i alla fall ...

Skarvar?

En sista båtfärd för säsongen kändes naturlig då kvällen var solig, lugn och fin i början av veckan. Det liksom hör till att vi tar en runda till Bredviken och kollar läget. Har man byggt nya stugor och så vidare?

Till min stora häpnad och förskräckelse såg jag en sten som var alldeles vitfärgad i Bredviksfjärden. Svarta fåglar satt på stenen och jag undrade om det var kanadagäss. De har inte synts till så mycket sen svanarna blev vanligare.

För säkerhets skull tog jag fram kikaren och kom fram till att fåglarna mer liknade skarvar än gäss. Tycker de också om sötvatten? Har de faktiskt spridit sig så här långt norrut? Ve och fasa! Något måste ske för att dessa oönskade inflyttare ska hållas i schack. Ta samtidigt fästingar och älgflugor med i begränsningskvoten, tack!

ingen artbestämning möjlig

Umeå tur-retur

Vi deltog i lördags för andra gången i Österbottens kommunparlament ordnat av Svenska Bildningsförbundet och SFP.

Det blev tidig uppstigning, bussresa till Vasa, fullspäckat program med riksdagsmän, kommundirektörspanel och SFP-tjänstemän. Intressant och givande.

Vi valde att tillbringa de fem timmarna i Umeå på egen hand. Tiden blev ganska lång eftersom ingendera känner så värst mycket för shopping.

Huvudagendan var att hitta ett mysigt fikaställe i centrum. Inga Wayne's Coffee och andra kedjor.

Det tredje caféet vi hittade fick duga och visade sig ha riktigt goda bakverk. Det svenska kaffet ska vi inte uttala oss om. Problemet hade varit att bullarna var för små eller utbudet för skralt. Men jag smaskade i mig en otroligt god pecanmoussekakbit i Kafe Station.

Några affärer tittade vi in i, bland annat inrednings- och presentaffärer och det halvstora gudbarnet ska få en bok på sin födelsedag.

Man kan ändra sig ...

För flera år sen under ett besök hos inredningskusinen la jag märke till hennes överlånga gardiner som lagt sig till rätta på golvet. Så opraktiskt, tänkte jag, samlar damm och jobbigt då man ska dammsuga.

Nu plötsligt märker jag att jag kör med samma stil. På tre ställen i huset. Och tycker det är snyggt. Och förstås opraktiskt. När man ska dammsuga.

Men egentligen går det ganska lätt att lyfta upp gardinen med en hand och dammsuga med andra handen. Sen känns det så hemtrevligt att puffa till gardinen och låta den falla luftigt ner på golvet.

En annan fördel är ju att inte behöva plocka fram symaskinen för att fålla nya gardiner. Nog för att maskinen borde titta ut ur klädkammaren för jag har en virkad kjol som aldrig blivit använd eftersom gummiresåren ska sys ihop - på maskin.

sovrummet

vardagsrummet

matvrån

När ett blir två

 

Jag fick användning för min japansåg och fick efter mycken möda och stort besvär en liten trälist till två små träbitar.

Slöjd är inte riktigt min grej. Man hade inte möjlighet till träslöjd då jag gick i skolan. Dessutom var träbiten så liten och av ett mycket hårt träslag, möjligen körsbär. Men jag gav mig inte och kom till ett lyckat slutresultat.

Det hade gått lite lättare om man haft tillgång till ett skruvstäd, men det hade jag inte - trodde jag. Då jag berättade åt maken om mitt problem med sågandet rekommenderade han just skruvstädet och DÅ kom jag på att visst fanns det ett sådant i 'snickerboan', men bakom min rygg då jag sågade!

Och varför behövde jag två små träbitar? Jo, i flera år hade ljusstaken på fönsterkarmen i sommarstugan stått snett och nu blev det fixat. Enkelt och behändigt!

Tycker ni att jag skulle passa in i Äntligen hemma, Strömsö eller dylika program? Kanske inte.

Pratglad styrelse

Augusti 2016

sommaren 2015

Puh! Jag måste pigga upp mig med några bilder på mina rosor, alla övervintrade i källaren och det är jag så himla stolt över. Sommaren har inte gynnat dem, men visst är det vackert med regndroppar på de fina kronbladen.

Det är inte alltid lätt att vara ordförande för en pratglad och diskussionsvänlig styrelse och i kväll prövades tålamodet extra mycket eftersom vi inte fanns i våra egna utrymmen utan blivit inbjudna till UPM i Jakobstad. Stackars min väninnas väninna som fick sitta tre och en halv timme extra och vänta på oss. Vi var klara tills nattskiftet började ...

Inte så välplanerat

Det var vackert väder i torsdags. Så vackert att det lockade till nån form av aktivitet på kvällen.

Min snabba kreativa ådra jobbade i en hast ut en plan. Jag behövde hämta ett foto från glasaffären. Fotot av sönerna hade fått hoppa in i en halvantik ram som dock behövde glas och passepartout.

Dessutom hade vi en fullmakt som skulle droppas i ett postinkast. Kvällsbiten kunde tillredas och inmundigas på en balkong i grannstaden.

Så långt allt enligt uppgjord plan. Men i Edsevö slog det mig att fullmakten inte var medresenär. När läget kollades utanför glasaffären framkom det entydigt att den inte fanns i väskan.

Tavlan kvitterades ut och sen var det dags att fundera ut plan b. Den i stan jobbande ekonomen kontaktades och gick med på att utföra operation fullmakt följande dag. Det krävdes endast bevittnade underskrifter och leverans till sonens postlåda.

Panini med mozzarella och äppelsaft med utsikt över stans centrum var toppen. Sen blev det en snabb promenad genom stan och ut till Hamnskogen. Så underbart skönt för gamla fötter att låta dem traska på den mjuka spånbanan. Emellanåt kunde man ta en kort paus och stoppa in några blåbär i den törstiga munnen.

Efter den välgörande motionsturen levererade den uppfriskade hjärnan nästa idé. "Vi tar en tur till loppishallarna och ser om det finns lediga bord". Sagt och gjort och vi lyckades få ett bord redan till följande dag.

Ändrade planer igen för nu kunde jag själv föra fullmakten.

Väl hemma sökte vi reda på fullmakten, men den stod inte att finna. Vid närmare eftertanke kom jag på att jag kanske hade tagit den med, men placerat den vid sidan av passagerarsätet och sen hade den trillat ner.

Så var det!

Men jag kom i gång med loppisförsäljningen och övade upp min flexibilitet.

Borta!

Det gick en tid. Plötsligt saknade jag min handarbetspåse. Var låg den? Jovisst, jag hade den med till Helsingfors förra helgen.
Jag började leta. Jag har en förmåga att sätta saker lite här och var. Nu var det var? som gällde.

Jag kollade kappsäcken, men den hade jag snabbt packat upp för en gångs skull. Inte i hjälpköket där jag också har för vana att placera saker på lediga bordsytor. Inte heller i TV-soffan för där hade jag knappt hunnit sitta.

Till sist kom jag till att jag högst troligt hade lämnat påsen på tåget. Den hade kanske trillat ut då jag tog upp något annat och eventuellt skuffats under bänken.

Nu känns det tungt. Alla dessa varv jag stickat på min bomullströja. Alla upprivna varv. Mönstret som hållit mig alert eller borde ha gjort det. Förgäves. Borta.

Än finns det hopp. Jag har betalt in fem euro till lost and found och hoppas på att någon vänlig själ ska ha hittat mitt handarbete och lämnat in det på någon station.

Dahliadags

Äntligen dags för de första blommorna att öppna sina knoppar! Jag postade en bild på instagram redan igår (https://www.instagram.com/p/BKAXIgXDavb/?taken-by=lianeroseiren), men idag var blommorna ännu större. Eftersom jag ibland håller vad jag lovar, rusade jag ut i skymningen och förevigade de rödvita blomstren.

Det har blivit en tur ut till stugan varje kväll nu för att iordningställa efter ytrenoveringen i stora rummet. Jag är mäkta nöjd och det ska bli roligt i vår att komma dit.

Lite golvlaminatbrädor blev över och jag kom på idén att plocka ner dem i vindfånget ...

Eller att någon ska plocka dit dem ...

Inte som på Strömsö - igen!

Jag börjar tro att jag inte är perfekt. Det händer att jag misslyckas i bakning och matlagning. Fastän jag alltid tyckt om att handarbeta blir mina alster sällan exakt så som jag vill ha dem. Så och denna gång.

Jag hade köpt reagarn på nätet och då är det naturligtvis inte lätt att bestämma färgen eftersom bilderna inte gör färgen rättvisa.

Jag hade satsat på en turkos färg och förvisso var färgen rätt. Men i minnet hade jag min sommarklänning som jag trott var turkos, men sen när jag börjat sticka min lilla bolero, kom jag på att den är mer åt det havsgröna hållet.

Den är inte blå!!!

Jag vågade inte kolla innan boleron var klar, men häromdagen gjorde jag det och kunde konstatera att den här gången hade jag rätt. Färgerna var inte riktigt överensstämmande. Visst kan man matcha plaggen, men jag är nu bara så där känslig när det gäller färger ...

Dessutom tycker jag själva plagget är lite slattrigt. Jag har försökt stryka så få se om jag får någon användning för min bolero, åtminstone inte denna sommar som var så regnig.

Bärkalas

Igår råkade jag kasta en blick ut genom det norra fönstret och överväldigades av en massa fåglar som flög fram och tillbaka. Vid närmare titt märkte jag att det var rönnens vackra bär som lockade till sig dessa fåglar.

Mina ornitologiska kunskaper är nära noll så jag frågade ekonomen som råkade befinna sig i samma rum. "Päärostsooro" blev svaret och det gjorde mig inte klokare. De heter så på jaktspråk.

Maken och ingenjören gav översättningen 'nötkråka' och den köpte jag.

Fåglarna är inte vackra, men bären är desto finare.

I spänning

Medan jag rest land och rike runt har make och äldste son fixat och donat i sommarstugan. Allt ska göras med minsta möjliga utgift och genom att ta till vara rester. Det är liksom idén med hela stugmiljön. Det ger så många minnen och samtalsämnen under regniga sommardagar.

Jag hoppas jag hinner åka ut till stugan i morgon kväll för idag har farmor haft storfrämmande. Det söta barnbarnet har sovit i gästsängen under farmors övervakning. Och det är minsann ett stort nöje.

Mat är viktigt

Jag hade förberett fysikern med några viktiga kriterier inför kvällens matintag och hade själv också lite tid att surfa och leta. Men fysikerns cykelfärder under sommaren gav honom en stor fördel. Jag föredrog en restaurang nära havet, med pizza på menyn och antingen inom gångavstånd eller bekvämt med Helsingfors regionaltrafik.

Det blev lite både och. Först promenerade vi cirka två kilometer ut till Fiskehamnen där det byggs bostäder för mänskor i tusental, nästan en skyskrapa också. Metron tog oss ut till Nordsjö och efter en kilometers promenad igen hittade vi en trevlig indisk restaurang som också serverade goda pizzor. För att påskynda matsmältningen gick vi längs den fina sandstranden i Solviken innan vi tog metro och spårvagn hem.

Spårvagnsresan bjöd också denna gång på små incidenter. En utländsk och möjligen döv man behövde hjälp med att ta sig nånstans. Min vana trogen blandade jag mig i eftersom den tillfrågade inte verkade kunna stå till tjänst. Jag dirigerade honom ut ur vagnen då han visade på kartan att han skulle till Kampen och han nu var på väg bort därifrån. Hoppas han hittade fram.

Den tillfrågade damen hade också ett tillbud då hennes sovpåse fastnade i dörren vid avstigning. Jag rusade iväg och hämtade föraren, men innan vi var tillbaka hade fysikern lyckats få loss påsen, men den kvinnliga föraren fick ändå uppgiften att stänga dörrarna med två kraftiga sparkar, vilket i sin tur medförde att vi inte fick upp dörren vid vår hållplats. Men det finns flera dörrar på en spårvagn ...

Ni ser det händer saker. Lördag förmiddag i väntan på spårvagnen som skulle föra mig mot mitt styrelsemöte tyckte en ung man att jag såg ut att veta en hel del om Helsingfors och begärde hjälp med att ta sig till Hietaniemenkatu. Nå, jag visste inte var den fanns men gissade att Hietalahdenranta kunde vara åt samma håll, men nu var det dags för en annan ung man att hjälpa till och sätta den vilsne jyväskyläbon på rätt spårvagn. Jag fick behållningen av en trevlig liten pratstund och tänkte nästan glömma bort att visa mitt biljettkort åt apparaten som igen tycktes krångla för föregående kund, men vis av erfarenhet förflyttade jag mig genast till nästa biljettmaskin.

Tänk att man kan få små saker att bli till stora äventyr. Det behövs bara lite fantasi och inlevelse för att ge vardagliga händelser en kul innebörd.

Vi ska inte glömma dagens sena lunch. Igen hade fysikern gjort efterforskningar och kunde föreslå en tur till Slakteriet. Jag är inte riktigt säker på stadsdelen, men vi fick igen en promenad som tog oss förbi fängelset i Hermanstad. Den här gången fanns flera restauranger att välja mellan och vi enades om Roslunds köttaffär. Helt OK och vädret tillät oss att sitta ute.

På hemvägen vek vi av till en högt belägen plats som gav oss möjlighet att njuta av Gammelstadsviken och Arabiastranden. Väl hemma igen hörde vi att det började regna. Perfect timing!

Hurrarop åt alla som som orkat läsa detta långa och triviala inlägg. Ni blir säkert belönade på något sätt i framtiden ...

Fredag på vift

Jag sitter i mitt tillfälliga hotellrum i huvudstaden och summerar halva dagen. En tidig uppstigning klockan sex bidrog med en vacker mogonrodnad som mötte mina grågröna då jag lyfte på de tunga ögonlocken.

" ... och morgonrodnad slask (skvätt) i hatt" heter det visst och minsann kom regnet då jag intog min frukost.

Tåget tog mig ner och min irritation över att inte kunna stiga på i Bennäs kompenserades av att jag halva resan fick tillfälle till en djup diskussion med en av vår kommuns sektorchefer.

Mitt uppdrag i Helsingfors är först i morgon, men eftersom jag undviker att åka ner och upp på samma dag hade jag lite fritid innan fysikern blir ledig från sitt jobb/sina studier. Vad gör en kvinna ensam i en storstad? Shoppar förstås! Men jag har nog kommit till insikt om att min shoppingiver är long gone. En affär och sen är det stopp. Men cafébesök går alltid an och eftersom det blir nån sorts middag med sonen på kvällskvisten var det läge för en liten lunch.

Sen visade det sig att laxsandwichen var i minsta laget och kaffekoppen i största laget så det enda vettiga var att masa sig till kassan och satsa på en stor jordgubbsbakelse. Perfetto!

Nu var tanten trött och siktet ställdes in på spårvagnen ut till Majstranden. Men ack och ve! Spårvagnskortet ville inte lyda mig. Maskinen upplyste mig nog om att jag hade 29 euro inladdat, men vägrade ta betalt för min resa. Iväg till chauffören som påstod att jag skulle ta det lugnt så fungerar det. Tillbaka till maskinen och nu fick jag goda råd av några medpassagerare. De hjälpte mig att trycka, men icke! Nå, de lovade intyga att jag hade försökt betala ifall det kom kontrollanter. Trevliga medresenärer!

Men skam den som ger sig! Efter att ännu en resenär hade berättat om tidigare problem hon haft kom jag på att jag kan testa en annan apparat och tjo och tjim! Den fungerade och jag kunde lugnt sätta mig ner och njuta av resan.

... tills spårvagnsföraren vid näst sista hållplatsen sa att alla skulle byta till en ny spårvagn. Och det ledde till att den rullstolsburne hjälpsamme mannen inte hann med i den nya "spåran". Jag tryckte på knappen som öppnar dörren just som vagnen gled iväg och föraren hörde inte mitt rop. Surt!

Buskar levererar

Mina två blåbärsbuskar bjuder snällt på en samling bär och de är underbart goda. Det är inte lika stor skillnad på odlade blåbär och vilda skogsblåbär som det är på motsvarande varianter av hallon. Det tackar jag för!

Det finns ännu många ofärdiga bär så jag hoppas inte frosten kommer för tidigt i höst igen. Mina dahlior har inte alls hunnit blomma. Jag antar att de inte tycker om det regniga vädret, men så fort en visar färg kan ni vara säkra på att jag är där med kameran i högsta hugg. 

Om det blir någon blomning ...