Eftermiddagskultur

Jag kunde bara inte missa seminariet i Kiisk om Viola Renvall. Mycket på grund av Kronobyanknytningen. Men också för att jag länge tänkt läsa in mig på hennes dikter. Jeppisvännen var genast med på noterna och bland de talrika åhörarna fanns många kända ansikten.

Viola Renvall var gift med en lärare och författare från Kronoby, Hjalmar Krokfors. Förutom de åtta åren i Kiisk, Esse, tjänstgjorde de också sex år i Bråtö, Kronoby.

Ulla Sjölind, som skrivit en biografi om Viola, höll en väl avvägd inledning om mänskan och författaren Viola Renvall. Ullas tidigare elev (också min) läraren och poeten Ralf Andtbacka, även han från Kronoby, gav intressanta synpunkter på Violas författarskap.

Programledaren, artisten och låtskrivaren Thomas Lundin berättade om sitt engagemang i Viola Renvalls dikter, av vilka han tonsatt 30-40 stycken.

Sist och kanske mest berömd hade vi skådespelaren Stina Ekblad som har mamma från Kronoby. Hon deklamerade med stor intensitet några psalmer och dikter.

Det kändes lite lustigt att sitta vid samma långbord vid kaffet med Stina vars diktbok jag tog till mitt hjärta som ung tonåring. Hon berättade att hon inte ansåg sig ha kvaliteter för att bli författare utan kom i stället att ägna sig åt scenkonsten.

Det blev en minnesrik eftermiddag och sällan hör man en så entusiastisk och betagen publik. Det var ett sant nöje att vara en i mängden och jag var allt stolt över att vara Kronobybo.

Dag 2 & 3

I väntan på en stund med Uffe Lundell gick vi längs Djurgårdens norra strand i maklig takt. Jag hade planerat att vi skulle gå över en bro till Norrmalm, men det visade sig att den inte var klar att använda. Det får bli en annan gång för Folke Bernadotte.

Vi strövade både på Bernadottepromenaden och Hälsans stig. Stockholm har faktiskt satsat på folks välmående med trevliga gång- och cykelstigar i vacker natur invid vattendrag.

Vi stötte på Isbladskärret och Kronprinsessan Victoria och prins Daniels kärleksstig, vilken också får anstå till en annan resa.

Vid Lilla Sjötullsbron kom vi över till Norrmalmssidan och svalkade oss med kalla drycker vid Kruthuset , vände om och traskade mot Strandvägen.

Efter en sen lunch och lite vila var det dags att fräscha upp sig inför konserten vid Skansen där Ulf Lundell fixat till en egen scen i stället för Allsångsplatsen.

Vi var bland de femtio första att släppas in och till min glädje fanns det några rader brädbeklädda läktarplatser längst bak och där satt jag snällt och lyssnade. Så stor fan av Uffe är jag inte att jag behöver stå och trängas framför scenen. Det hördes nog.

Men visst får man lyfta på hatten åt "gubben", för det var ös för fulla slanten i tre timmar utan paus. Till min förvåning fanns många ungdomar och yngre medelålders personer i publiken.

Dessutom är jag imponerad över Lundells rakryggade åsikter. När han framförde 'Öppna landskap' tog han tillbaka den eftersom han hade fått veta att 'nassarna' använt den med nyskriven text under sin demonstration i Köpenhamn. Han tog klart avstånd från nynazism och hade också starka åsikter om den individualism som startade under åttiotalet och hela tiden eskalerar.

Summa summarum, en bra dag utomhus med vacker natur och bra musik.

Som kuriosa kan nämnas att ett annat Kronobypar fanns med i publiken. Det var deras åttonde Uffekonsert!

Nästa konsert i antågande

Så har jag nöjet att igen befinna mig i den kungliga huvudstaden. Det blir en lite kortare resa denna gång, tre dagar och två nätter.

Vi testade också på att flyga Kronoby-Helsingfors-Bromma. Det blev tidig väckning, lyxig frukost i Schengenloungen och vi landade halv nio i Svea rike. Det innebar en hel dag att strosa omkring.

Jag hade valt att boka hotell på Djurgården för att ha nära till konsertplatsen, Skansen, på torsdag.

Jag antar vi hade lite varmare än där hemma fastän det knappast orkade upp till tjugo grader. Jackan fick sitta på idag.

När vi sitter där på en bänk i Wasahamnen och beundrar båtarna kommer en bekant Jakobstadsbo med son gående. Vi träffades senast på teatern. Världen är liten ...

Irriterande stickning

Ibland, eller för det mesta, går det inte alls som på Strömsö. Kanske det är värmen som inte tillåter hjärnan att arbeta normalt eller ...?

Jag satt i förrgår och stickade runt, runt en tröja med raglanärmar och märkte först mot slutet att jag inte hade koll på maskantalet, så jag avslutade dagen med att riva upp några varv.

Idag är det inte längre trettio grader i skuggan och jag nappade tag i stickningen och fortsatte.

Men hur det nu begav sig så fick jag sticka, räkna, riva upp, börja på nytt, sticka, öka maskor, räkna, riva upp.

Det är alltid roligare att få sticka mönster i flera färger, men först måste man få det att gå jämnt ut på första varvet och det bara vill sig inte ...

Säsongspremiär

Denna vecka har bjudit på två premiärer för min del.

Den första inträffade i måndags och var oroväckande senlagd. Men har man nu uppnått den definitiva tantåldern, får man utöva stor självbestämmanderätt.

Jag tog mitt första dopp i sjön ute vid stugan för detta år. Väldigt senkommet, men vissa ursäkter finns.

Vinterisen var inte snäll med vår brygga och det räckte många veckor innan det fanns så många starka karlar på plats att den kunde göras användbar.

Sen var det en kylig start på sommaren, så det fanns inget behov att svalka sig. Nåmen, efter bastun då? Nej tack, vem vill sänka sig ner i det bruna insjövattnet när man just tvättat sig i friskt regnvatten?

Men nu kom ju den olidliga hettan och jag beslöt ta det ultimata klivet nedför badstegen. Men det var nära att uppskjutas. Jag kunde inte hitta nån simdräkt. Men bikini fanns, så det löste sig.

Den andra premiären var mer toppcentrerad. Vi var bjudna på teater och det var fortfarande varmt och soligt på kvällskvisten. I hastigheten svepte jag med mig en av mina hattar som för det mesta pryder hatthyllan vid huvudentrén där hemma.

Jag provade och tvekade, men lämnade den på huvudet och det var jag glad över. Det fanns andra hattprydda damer i publiken och solen var fruktansvärt het.

Jag fick till och med komplimanger för min hatt ...

Uppgiven trotjänare

Det är sorg i stugan. I morse märkte jag att en gammal trotjänare visade tecken på allvarlig sjukdom.

Min mor köpte den röda kylande vattenbehållaren på en resa till Svea rike på gissningsvis åttiotalet. Vi fick överta den och den har hängt med på bilresor och till stugan.

Det finns ingen underbarare dryck än kallt Kronobyvatten och i den röda hinken hölls vattnet flera dagar kallt.

Men nu lider behållaren av materialtrötthet. En liten spricka kan skönjas i tryckknappen och det leder till ett långsamt droppande läckage.

Under åren har jag ibland hållit utkik efter en motsvarande bytta, men förgäves. Men son nr 2 gjorde det lite lättare för mig då han påstod att det fanns en igår på Erkin halli och säkert finns de i Prisma och Halpa-halli också.

Det finns hopp ...

Underbara rosor

Nu bara njuter jag av mina rosor i kruka. Två ljust rosa och en vit.