Pusselbitar

Mitt i allt efter mer än ett år kanske det faller någon pusselbit på plats i mitt liv. En liten sådan, men ändå.

Det är mycket som ska bearbetas och funderas över, men jag känner att det kan gå vägen.

Egentligen är det två pusselbitar. En går ännu längre tillbaka i tiden.

Jag förstår att jag låter gåtfull och kryptisk, men jag kan inte öppna det mer eftersom så mycket ännu är olöst. Och naturligtvis kan det gå som med de flesta av mina idéer - de blir till enbart fluffiga drömmoln.

Men drömmar är också viktiga.

Det enda jag kan yppa är att det handlar om vård, vänskap, språk och tidsanvändning. Hjälp på vägen kan kanske sökas i det projekt som jag fick höra om idag förmiddag.

Att lura sig själv

Det är väl dokumenterat att jag inte tycker om att städa. Just nu håller jag på att försöka få ordning på arbetsrummet som fick ta stora stöten då vardagsrummet etc skulle ytrenoveras och därmed avlastas. Det är också lite problem då ett stort skrivbord med innehåll ska hitta nya utrymmen. Tyvärr blir det bara värre ju fler timmar jag spenderar med att sortera, men kanske under detta år ...

Ett trick som jag brukar ta till är att skaffa nya städgrejor. När jag hittade den sötaste samling mikrofiberdukar kunde jag inte tacka nej utan plockade snällt fram plånboken. Grönt är skönt och jag har faktiskt testat fönsterputstrasan.

Spegel, spegel på väggen där ...

Jag är tämmeligen förtjust i speglar. Inte av den orsaken att jag tycker om att beundra min spegelbild. Tvärtom. Men jag tycker om de möjligheter som speglar ger. De ger nya bilder beroende på var du befinner dig. De reflekterar ljus och natur om de kombineras med fönster.

Nu har jag då funnit något för min tomma vägg i matvrån. En spegel och en billig sådan. Det var lite svårt med färgen, men egentligen var jag ute efter en i beige ton för att passa tapeten. Det smala ekskåpet är lite svårt att matcha, men det får duga.

Lite fixande med upphängningen eftersom jag ville ha den liggande, lite funderande om man skulle beakta bordet eller väggen för att bestämma platsen, lite måttande med vattenpasset och lite letande efter två lämpliga spikar samt god hjälp av maken och så var det klart.

(oj då, det syns väl inte att jag fotograferar i badrock?)

Halleluja!

Fru virrhöna (har faktiskt blivit kallad för detta på fb av en politikerkollega, känd men inte nämnd!) har ställt till det och Heureka! funnit det!

I början på juni köpte jag en ny trenchcoat i storstaden och en matchande halsduk/sjal som också skulle passa ihop med den beigefärgade linneklänningen.

Så långt allt gott! Sjalen användes bland annat under FSG Festivalen i Kstad och jag kollade noga hotellet innan vi åkte därifrån att jag hade allt med mig.

Nå, plötsligt när det närmade sig bröllopet som vi fått inbjudan till märkte jag att sjalen inte stod att finna. Jag letade och letade, jag smsade kommundirektören och seniordansförbundets ordförande med vilka jag åkt bil under sommaren, men 'icke' skrev de - ingen sjal i bilen.

Plan B togs i bruk till dopet. Jag använde en gråbeige sjal med fransar. Helt OK.

Inför bröllopet togs sen plan C till hjälp. Jag spände ut den spetssjal jag stickat, men liksom inte kommit till skott med att väta och spänna ut.

För säkerhets skull tog jag en tur på klädrean och plan D blev giltig. Jag hittade en sommarklänning som jag föll för eftersom den föll bra över mina överflödiga kilon. Ett mindre problem infann sig då jag hade lite svårt att välja om jag skulle ha min tunna spetsjacka eller min gråbeigesjal. Båda gick för sig. Till sist frågade jag maken och gjorde som alltid - struntade i svaret och bestämde mig för jackan.

Idag skulle vi på en utsjungning och jag skulle dra på mig svarta kappan eftersom vädret krävde lite varmare klädsel och voilà! Inifrån ärmen trollar jag fram min borttappade sjal. Jag blev så glad så glad och kan inte alls påminna mig om att jag skulle ha använt svarta kappan på hela sommaren. Men strunt i det! Huvudsaken är att sjalen är återfunnen!

Som vanligt ljuger färgerna

Korall

Det är ganska många saker från mitt barndomshem som jag egentligen aldrig tyckt om men som numera plötsligt blir helt begärligt. Jag hittar platser här hemma eller ute vid stugan för diverse konstiga föremål.

I sommar plockade jag med mig en korallsouvenir och kom på idén att placera den ute bland några runda stenar. Riktigt tjusigt om jag får säga det själv.

Lite märkligt blev det också då jag skrev något om bröllopsdagen på instagram och en följare genast kommenterade att 35 år som gifta innebär att man firar just KORALLbröllopsdag. Lustigt!

Trädgårdens gåvor

Jag har tidigare tjatat om det här med att bygga hus på skogstomt och sen försöka odla något. Det är inte alldeles lätt, det är egentligen otroligt svårt.

Jovisst fungerar det ganska bra med lådor och hemtransporterad jord samt kompostjord, men i år är det inget vidare. Jag skyller helt på vädret. Eller glömde jag gödsla...?

Visst får jag sallat men rädisorna hann börja blomma eftersom vi var ute vid stugan då de borde ha skördats. Två frilandsgurkor har jag skördat och knappast hinner det bli fler. Gräslöken är mäktig, tack för det. Morötter och lök ser väldigt späda ut. Ärterna är kortväxta och vaxbönorna sprack inte alls eller ruttnade bort. Inga gröna fingrar här inte, men jag skyller på regnet och den kalla försommaren för rensat det har jag!

Men så har vi potatisen. Jag satte ner 5 kg sättpotatis och blasten är grön och fin, blommade vackert också. Nu när jag äntligen har börjat söka potatisar så hittar jag stora, vita och rena knölar. Så här fina potatisar har jag aldrig upplevt i mitt primitiva land. Visserligen är de inte många till antalet, men här kör vi med kvalitet.

Alltså fokuserar jag i år på just potatisen och glömmer resten.

Ett annorlunda smultronställe

Det var tredje gången vi besökte den speciella plats vi råkade stövla in på för ett antal år sen när vi gick på en naturstig i vackra Larsmo. Det är ett ställe vi återkommer till för platsen skänker en ro inom en och tankarna går tillbaka i tiden.

Gravgården används inte längre, men den är otroligt själfylld med skogsgräset och de gamla träden. Namnen på korsen och stenarna är ofta oläsliga, men ändå flyger fantasin iväg med en och man undrar över de mänskoöden som dessa gravar representerar. Jag lovar att det är omöjligt att inte stressa ner.

Att det råkar finnas en båthamn i närheten passar maken utmärkt och på bilden kan man eventuellt se en liten vit prick i mitten på horisontlinjen. Det är Hästöskatan.

När vi i kväll körde hem båten från servicestället såg vattnet inte lika lugnt ut. Det var kraftig sunnanvind och färden blev aningen skumpig, speciellt på den grunda Gloskärsfjärden. Därför passar det bra att avsluta kvällen med att blogga om mitt lugna smultronställe.