Vissa dagar hinner man skutta omkring mer än andra.
Vi började med att åka på sommarens obligatoriska resa. Den företas ofta med släpkärra och destinationen är återvinningsstationen i Bosund.
Efter lunchen blev det avfärd till Jakobstad och Café Skorpan för att tillbringa eftermiddagen med min trevliga, pratglada, rödhåriga, kvinnliga släktpräst.
Och vi har just bänkat oss framför en grön gräsmatta för att kolla på en fotbollsmatch.
Laidasta laitaan kunde man säga på finska.
Det är måndag förmiddag och jag sitter i ett väntrum medan solen skiner därute.
Ungefär var fjärde månad går jag igenom samma procedur och hoppas på det bästa. Den här gången ska buken och lungorna genomlysas. Det innebär att frukosten har fått ge vika, men det tar jag garanterat igen.
I stället för att gruva mig för eventuella dåliga nyheter väljer jag att låta tankarna sväva tillbaka till gårdagens föreställning vid Aspegrens trädgård som tog oss till sjuttonhundratalet. En intressant och lärorik nyskriven pjäs av Wava Sturmer (sorry, lyckas inte fånga det tyska y:et). Och tänka sig - inget regn under föreställningen!
Under tiden jag skrivit ner dessa rader har jag blivit störd och kallad till två undersökningar. Ett plus redan nu är att inälvorna i buken är som tidigare.
Nu frukost!
Om jag lärt mig något i sommar så är det att inte bry mig om väderleksutsikterna. De har en förmåga att svänga från regn till solsken till regn igen. Det tycks vara så att det är väldigt lokalt och man ska ha tur om man hör till solskensområdet.
Idag har det varit helt OK, kanske för mycket vind, men det kompenserades av att barnbarnet kom på besök och sussade så sött till blåstens pustar och vindspelets klanger. Farmor fick till och med agera barnvakt då de övriga åkte ut på en timmes båtfärd. Halva veckans tidningar blev lästa och sudokurutorna ifyllda så det var ett lättskött barn och det passar farmor bra eftersom det är över tjugo år sen senast.
Tillbaka till vädret. Nu hoppas jag på tjänlig väderlek då Jakobs dagar närmar sig. Solsken och värme är högst på beställningslistan, sen följer träffar med släkt och vänner, trevligt program, god mat, lite fotboll med mera. Vi ses i vimlet!
På vår miniresa vek vi av till Seinäjoki och traskade i nästan fem timmar på årets bostadsmässa. Den är väl värd att besöka och servicen fungerar. Vi hade också tur med vädret, inget regn och inte för hett, alltså lagom.
För att vara ett attraktivt objekt är mässan placerad på ett bostadsområde nära ett vattendrag, i det här fallet en konstgjord sjö. Rekreationsmöjligheterna är många för de som valt att bygga bo här. Naturligtvis ska man tycka om att leva nära sina grannar och mer eller mindre sakna insynsskydd.
Det tycks ännu vara populärt med vitt och vitt, ibland kombinerat med svart och lite gult. Inte i min smak det heller.
Terrasserna och uteplatserna föll dock mer i smaken. Trädgårdarna var små och lättskötta.
Jag tog inte så många bilder, men några ska jag publicera sen när jag flyttar hem från stugan och får tillgång till mer teknisk utrustning.
Jag rekommenderar bostadsmässan och har redan planerat in ett återbesök om några år då invånarna flyttat in och fått bo in sig.
Pjäsen Närpesboan var mycket sevärd. Jag minns att jag riktigt i början av 1970-talet såg Herr Puntila och hans dräng Matti tillsammans med mina föräldrar, moster och man just i Närpes, men jag har aldrig sett teater där från vridläktaren, bara promenerat i Öjskogsparken.
Nu var det alltså dags och det tycks vara kutym i Närpes att det riktiga tåget tuffar fram på spåret i alla pjäser. Precis som i Kimo där det alltid är någon som faller i bäcken.
Skådespelarprestationerna var väldigt bra och jag kände igen min politiska samtalskompis från Söfukstämman samt en f.d. länsman som jobbade i Kronoby för evigheter sen.
Naturligtvis hade man fått in en massa humor också och dialekten är väl för härlig, inte alls svår att förstå, bara lite svårt att uppfatta ibland då inga mikrofoner användes förutom i sångerna.
Man skulle kunna filosofera hur mycket som helst över personerna i pjäsen för de var verkligen mångfacetterade. Man skulle lätt ha kunnat skriva en pjäs om var och en av dem. Jag tror jag borde läsa originalet i något skede.
Och förvisso duggregnade det mest hela tiden, men det är vi vana med vid det här laget och var rustade.
Vi har valt en kortare variant för semesterresan i sommar. Huvudmålet är Närpes teater och vi anlände i god tid på eftermiddagen och checkade in på Hotel Red&Green. Vi fick ett trevligt rum på högsta våningen (= vån. 4) och har utsikt över Närpes city.
Själva stadskärnan är liten. Man går en halv kilometer åt ena hållet, går över till andra sidan och promenerar tillbaka. That's it!
Kvällen förgylls också med en pratstund över pizza på en restaurang med kusinen av Syd med make innan det är dags för pjäsen Masjävlar översatt till närpesisk miljö under spelnamnet Närpesboan.
Sedan får vi se om vi åker direkt hem i morgon eller tar en omväg via bostadsmässan i Seinäjoki.
Det är dagar som denna man ska komma ihåg i vintermörkret. Solen skiner och svaga vindar sveper över sjön. Det är liksom LAGOM, mitt favoritord i svenska språket. Det är inte för varmt, men lent och skönt.
Dagens sysslor är gjorda, vilket innebar rensning av några blomrabatter. Nu är det fritt fram för sol och bad, läsning och handarbete. Lite kaffe emellan och sen borde den halstrade laxen ätas upp innan det blir en teaterresa med övernattning i Sydösterbotten. Igen denna trevliga del av Österbotten. Jag är lyckligt lottad ...
