Laina är här!

Det blev lite dåligt med nattsömnen då Laina kom på besök vid ett-tiden. Hon var våldsam i sina attacker mot plåttak och träd i omgivningen. Det är lite på det viset att när man bor mitt i centrum, men ändå i skogen, att man får vara lite rädd för träd som vill lägga sig till marken då de får en ordentlig pust av Laina eller Seija eller Eino eller snö-som-frusit-till-is-tyngder.

Den här gången är effekten (hittills) endast några tunga tallkvistar och en massa barr och annat småskräp.

I Nordnorge lär Ove (visst fick stormen det namnet? Nej, det var Ole!) ha härjat riktigt ordentligt. Det är lite bättre att ha lilla Bottniska viken som granne och inte Norska havet/Atlanten.

Snö med istappar på väg ner från taket

Den kvisten kom nära!

Snön ligger inte så vit längre

Tillträde förbjudet

Tack och lov hade inga träd fallit

Minnesvärda möten

Jag fascineras ibland av små, oplanerade, men fantastiska möten som jag råkar ut för mitt i vardagen.

Nu senast skedde det under veckoslutsuppköpet i lokalbutiken. Jag hälsade försiktigt på en äldre dam som jag visste var mamma till min klasskamrat von anno dazumal. Hon såg inte ut att vara hundra procent säker på vem jag var så jag berättade vems dotter jag var. Sen inledde vi ett samtal som varade i nästan en halv timme och som gick ganska på djupet. Jag tror hon behövde få en pratstund och jag var gärna den trogna lyssnaren. Samtidigt rörde stunden mig och jag fick bekräftelse för mina egna funderingar, vägledning och välsignelse. Allt detta kan behövas.

Med en herreman uppstod det en lite kortare diskussion om Runeberg, men den var också givande eftersom den var så oväntad.

Stärkt till själen återvände jag till hemmets lugna vrå med mina matvaror, men mötena bär jag med mig länge ...

Kvällens outfit

Det är sååå populärt bland yngre bloggare att fotografera sig själva och sin outfit, så inte kan jag vara sämre.

Vi hade fullmäktigemöte torsdag kväll och vi skulle bland annat välja kommunstyrelse för 2015-16.

Min egenhändigt (två ggr) stickade kjol hade varit färdig en tid och väntade på att få komma ut. Nu var lämpligt tillfälle. Lite spännande var det då man inte vet hur det som är stickat beter sig efter formningen av den ofulländade kroppen.

Nå, det gick bra. Kjolen höll måttet och jag blev omvald kommunstyrelseordförande.

Vägen till kvinnans hjärta ...

... går via choklad, choklad och choklad!

Maken hade besökt ett mysigt ställe i Halmstad och tänkte på lilla mig och hade med sig en påse chokladkaffebönor.

Mörk 64% choklad med tillsatt nymalet espresso kaffe är inte fy skam. Påsen gick sönder då jag skulle ta ett smakprov och nu söker jag i mitt stilla sinne efter en lämplig skål att sätta chokladbönorna i, men om jag inte hittar en passande måste jag väl äta upp dem i rask takt, eller...?

Tragikomik

         

En liten seriestrip i lokaltidningen fick mig att nicka bekräftande. Man har sina privata funderingar och ingen vet vad som händer efter döden, men jag håller faktiskt med herremannen i Medelålders plus när han säger:

"Jag tror att man lever kvar efter döden ... som ett minne ... som en gen eller som stoft som för evigt finns på jorden, i vinden." 

Speciellt det där om att man lever kvar som en gen tilltalar mig och jag kan tänka mig att gå ännu längre. Jag brukar se likheter både i utseende, leende och ibland lite i sättet också mellan min yngste son och min numera avlidne bror (som dog tre år innan minstingen föddes). Här kan man inte tala om gener eftersom min bror är adoptivbarn så vi delade inte blodsband endast känslomässiga band.

Min åsikt är att man ska tro på det som är hoppingivande och var och en får ha sin egen speciella tro om liv och död.

Mitt råd är dock att satsa på livet för vi vet så lite om döden ...

Vad är på gång?

Som omväxling har jag lagt stickning och virkning till sidan utan sitter i stället och klipper remsor av avlagda t-skjortor. Tyvärr är färgerna lite murriga, men det beror på den stora andelen svartdiggande män i mitt hushåll.

Och vad månde det bliva dessa remsor och nystan? Nej, jag har inte drabbats av vävsjuka. Jag har inte ens haft nån dragning åt det hållet om man bortser från den pyttelilla vävstol jag hade som barn.

Jag ska tillverka en dansfläta. Vad gör man med en sån? Ja, antingen vet ni det redan eller så tar ni reda på eller så väntar ni tills min egen fläta är färdig och jag berättar. Jag måste dock erkänna att jag planerat min dansfläta säkert i fem år, så man vet aldrig när den är klar...

Snabba tag

Nu har jag exakt nio minuter på mig att skriva detta blogginlägg (innan Så ska det låta börjar).

Dagen har förlöpt i god takt. Jag har hunnit servera lunch åt son och sötnos. Ni undrar säkert vad som stod på bordet och jag ska stilla nyfikenheten med det samma. Det blev stekta duvfiléer i gräddsås åt männen och ugnslax åt damerna med klyftpotatis och ugnsstekta grönsaker samt en sallad. Efterrätt den gamla vanliga: självplockade hallon och blåbär med vaniljsås.

Sen anlände följande två gäster som bjöds på kaffe med dagsfärska cupcakes bland annat.

Lite senare kom La cousine de la sud med potatisleverans och nu var det dags för kvällste med smörgås.

Och i morgon är jag igen snöänka så det blev att stryka ett par skjortor som tack för att maken snurrat runt med snöspaden i två omgångar idag. Ingen mer snö tack!

Det blir väl att avrunda kvällen med lite intressant läsning om avfallshanteringen i nejden ...