Takatalvi

Det kändes inte alls lustigt att slå upp mina grågröna i morse och mötas av vita träd. Visst är jag medveten om att den här omkastningen i väderleken är ett årligen återkommande vårligt fenomen, men varför just idag?

Tajmingen kunde inte ha varit mycket sämre. Klockan nio skulle jag infinna mig på onkologiska polikliniken. Bilen hade vinterdäcken i tryggt förvar och sommardäcken fick i stället uppleva snömotstånd. Tack och lov var det blöt snö och inte halt, men snösörjan gjorde att däcken ibland vägrade köra en centimeter längre framåt. Hoppas de medger att backa bort från parkeringen ...

På eftermiddagen var planerna riktade söderut till Vörå där Finlands seniordansförbunds vårmöte skulle äga rum i form av ett hybridmöte. Vår ordförande var snabb i tanken och bestämde att vi alla är på distans. Ett bra beslut, för det varnas för hårda vindar i Österbotten förutom snö och regn.

Men nu halvsitter jag här och får min veterligen första blodpåse intravenöst. Jag kan möjligen ha fått blod under nån operation, men det har ingen berättat för mig i så fall. Orsaken är nu mitt låga hemoglobin som man försöker höja. Egentligen har jag inte haft några men av anemi. Jag börjar bli så van vid att bara känna mig som en halv kvinna ...

Värmerekord

Jag kände mig onekligen lite stolt då Yle uutiset igår informerade att dagens värmerekord uppmätts i Kronoby - 18,3 grader Celsius.

På grund av cancerbehandlingarna borde jag undvika stark sol, men värme är väl ok? Lite märkvärdigt såg det ut på insidan av låren som blivit ordentligt upphettade i svarta byxor. Det hade bildats röda, krokiga vägar. Visst är det bra med mediciner, men biverkningarna skulle gärna få lysa med sin frånvaro.

Jag njuter i alla fall av lökväxterna som tittar upp lite här och där och lockar till sig de första stora humlorna ...

Hälsouppdatering

Nu är det dags för den fjärde omgången med cytostatikabehandlingar. Jag ligger som bäst och låter den första medicinen rinna ner i mina blodådror. Det är en ny sort för mig och under den första kvarten ska jag vara observant på allergiska reaktioner, typ andnöd, värk i ryggen, illamående, tyngdkänslor över bröstet ...

Den medicinering jag påbörjade i slutet av januari hade ingen effekt och tumörmarkörvärdet steg långsamt hela tiden, senast 357 då det borde vara under 35. Men lugnande att veta att värdet kan gå upp till några tusen. Det har jag lärt mig från TV-serien Holby City. Nå, min onkolog bekräftade det också.

Eftersom jag är i någorlunda gott skick är det möjligt att ge mer cellgift. Jag har att se fram emot tunnare hår igen och alla andra negativa saker, men visst är det viktigare att försöka förlänga jordevandringen. Det gäller att prioritera rätt.

Nu tar jag en dag i sänder och är glad så länge jag orkar med mina uppdrag i och utanför hemmet. Egentligen har coronapandemin gjort livet lättare för mig. Lugnt och skönt i hemmets vrå, små utflykter då och då. Livet är fullt av små glädjeämnen om man bara stannar upp och lyckas uppleva dem.

Lördagspromenad

Det var en blåsig dag och inte läge för promenad ute på slätterna. Skog, tänkte vi. Men finns det snö kvar? 

Jo, det fanns det. Men eftersom nån annan traskat före oss kunde vi ta oss ut till den ringlande skogsbäcken. Stundvis var stigarna helt snö- och infria och vi insöp den friska luften bland de mäktiga trädstammarna. 

Det rinnande vattnet fick mig att tänka på den vackra Hammarforsen och vi beslöt köra vidare. Lite osäker på dess läge försökte jag tänka logiskt. När vi tidigare råkat ha vägarna förbi har vi kört på norra sidan av Kronoby å. Det kändes som en bra ledtråd.

Det är förstås menförestider och den annars händelsevis rentvättade bilen fick finna sig i lite lerbad, men visst var det fint med svanar som parat ihop sig och simmade på översvämmade åkrar tillsammans med några gräsänder. Årets första tranpar bongades också.

Men vart hade Hammarforsen tagit vägen? Inte ville Google Maps hjälpa till heller. Dessutom var inte ån inom synhåll längre. Men vi valde att fortsätta lite till och plötsligt bara dök den upp igen och vi tog oss ned till de kraftigt forsande vattenmassorna. 

Så underbart mäktigt! Det blev en liten videosnutt till Instagramkontot och några bilder som inte alls gör verkligheten rättvisa. 

Tänk, så lyckliga vi är med så mycket vackert runt omkring oss ...

Påskbak

Oops, I did it again! Det är minsann inte första gången jag skriver om mina misslyckanden - knappast den sista heller ...

Men jag är egentligen inte den värsta skrytmånsen. Tvärtom vill jag gärna bjuda på mina misstag och därmed bagatellisera dem. Livet är för kort för att hänga upp sig på oväsentligheter.

Nåväl, jag ville baka något sött till påsken och inspirerades av ett recept i Samarbete. Att sen komma till skott visade sig inte vara det enklaste. Jag trodde jag hade alla ingredienser, men konstaterade att jag missat mangokvarg. 

Det blev påsklördag då jag skred till verket. Digestivekex krossades maskinellt, smör smältes och formen smordes. Väldigt besvärligt var det att klä in kransformen med smulmassan.

Jag beslutade att gå lugnt och metodiskt till väga när jag fortsatte med fyllningen och hade nästan alla ingredienser i skålen när jag slogs av tanken att jag eventuellt hade haft en annan strategi när jag fixade skalet ...

Jovisst, jag hade glömt vetemjölet! Det brukar räcka med smulor och smör, men inte denna gång. Raskt ut med massan och dit med en deciliter mjöl. Nu var jag ganska säker på att jag skulle misslyckas, men vem orkar börja diska formen och smörja på nytt?

Jag tryckte ner den nygamla smulmassan och hällde i fyllningen. Svisch in i ugnen en knapp timme och sen hoppas på att familjen skulle kunna avnjuta kakan i någon form följande dag ...

Mycket riktigt gick det inte att få ut kakan hel, men visst smakade det gott i alla fall. Nu sitter vi här med ganska mycket kvar och maken är inte så förtjust i creamcheesecakes och kanske inte i mango heller ...

Så här skulle kakan se ut ...