Farväl och välkommen

Om man hade vetat i mars vad vi hade framför oss ... 

Nästan ett år fyllt med ord som virus, corona  covid-19 och dagligen statistikuppgifter över smittade, intensivvårdsbehövande och döda.

Jag är tacksam för hur vi i Finland agerat för att skydda vår befolkning. Men visst lider jag med kulturarbetarna, turistnäringen, restauranger och caféer samt många andra näringsidkare.

Nu när vaccindoserna är på kommande varje vecka kan vi med stora förhoppningar se fram emot 2021.

För egen del hoppas jag på ännu ett levnadsår, härliga stunder med familjen, ett smärtfritt sista halvår i kommunalpolitiken och mera umgänge med vänner.

50 år

Idag minns jag speciellt min adoptivbror som skulle ha fyllt 50 idag, men varit död i mer än 30 år.

Många gånger har mina tankar gått till André under åren. Hur kunde hans liv ha blivit? Tänk om mina barn fått ha en morbror. Det är bara den äldste som minns honom och jag var gravid med son nr 3 när min bror förolyckades i en bilolycka tillsammans med fyra andra ungdomar. 

Jag minns min ilska mitt i sorgen och utbrast att sörjer vi för att vi tycker synd om oss själva? Jag hävdade att André har det bra ...

Åtminstone fick jag lära mig att det finns inget värre för en förälder än att mista sitt barn. Det kommer man aldrig över. Man måste bara lära sig att leva vidare.

Jag minns också speciellt dagen när vi hämtade hem kistan med Andrés kropp från Vasa centralsjukhus. Flickvännens föräldrar hade fått se sin döda dotter och sa att det gett dem en fridfull känsla. När jag frågade begravningsentreprenören om vi kunde få se André, svarade han att han skulle försöka åstadkomma detta. När han återvände blev budskapet att vi kunde få se ena handen. Det avstod vi ifrån, men det ångrar jag idag. Jag tror det skulle ha känts bra i alla fall med ett sista farväl.

Vi får leva med den hälsning som mötte oss då vi svängde in på gårdsplanen när vi kom hem. En hare satt och väntade på oss och det fick oss alla att tänka att nu var André hemma. Han hade varit en ivrig jägare precis som min pappa.

En annan sak är också helt klar för mig, fastän man inte delar arvsmassa är en adopterad bror/son lika älskad. ❤

Mors önskan

Vi har begränsat med julklappsköp och i år hade far och mor till och med skippat de obligatoriska sjävvalda konfektaskarna. 

I och för sig hade mor investerat i en kaffekapselmaskin till Kvarnbacken för att kompensera för cafébesöken.

Men en önskan hade mor förmedlat till sönerna - ett lysande träd.

Och det levererades i låda. Nu är det också "planterat"!

Julförberedelser

 Egentligen flyter julförberedelserna på ganska lugnt. Städningen helt normal, inget extra om man bortser från att ett (1) skåp blev städat.

Pepparkakorna blev aningen misslyckade redan före lillajul, men vi äter dem ändå. Småbröd har bakats och en del har försvunnit i en och annan mage. Kryddkaka finns i frysen och idag försökte jag mig på ett nytt recept på limpa.

Det blev inte perfekt, för det är svårt att komma ihåg för en gammal tant. Man har skärmdumpat det nya receptet, läser igenom och börjar på. Mobilen slocknar och man måste öppna med fingeravtrycket, läser mängden av ingredienser och minns några och gissar lite. Det visade sig att jag nog tillsatt 3 teskedar salt, men kryddat med 3 msk fänkål i stället för 1 msk. Jag funderade faktiskt på att ta bara två, men då påsen blev nästan tom så var det lika bra att sätta tre, vilket det inte skulle vara, inte ens två. Nå, jag har provsmakat och brödet går att äta. Hoppas att sonen som inte tycker om fänkål inte märker nåt ...

Etthundrasex stycken köttbullar stektes i ugn efter limporna och kryddningen lyckades helt efter behag. Jag hittade en gång ett recept där man använde julkryddorna nejlika, kanel etc och nuförtiden kryddar jag friskt utan mått. Denna gång blev det kryddpeppar till. Enkelt sen att värma och steka i panna den mängd som man tror går åt.

De senaste åren har jag börjat tillreda julskinkan samma dag, struntar ofta i griljeringen. Tidpunkten för julmiddagen bestäms av när skinkan är klar och när det blir beror på när jag behagar stiga upp på morgonen ...

Jag ser fram emot en lugn och skön julhelg ...

Tur-retur

Det blev en snabbvisit till huvudstaden för att hämta hem dyrbar last. Fysikern som levt ganska isolerad under hela pandemin med distansarbete och långa cykelturer ville vi ge en trygg hemfärd.

Med vana från sommarens tur var det bara att packa kaffe och smörgås, ja, till och med kanelbröd och plättar, och styra söderut i dimman. Med två raster utan att vara i närheten av andra mänskor kändes det covidsäkert.

Fortfarande grått och trist väder när vi återvänder mot hemtrakterna, men julfriden kan infinna sig. 

Borde kanske baka limpor, kryddkaka och lite småbröd ...?

Roligt fynd

 Lite skrytsam kan jag väl få känna mig. Inte för att jag städat övre skåpet i badrummet, men för att jag blev påmind av full pott för en av mina söner strax efter födelsen.

Av någon anledning hade sjukhusets kort hamnat på en konstig förvaringsplats och kortet förmedlade att den ännu namnlöse babyn fått tio av tio möjliga Apgarpoäng. Fastän de övriga sönerna inte kommit upp till samma höga poäng, har de nog klarat sig helt bra efteråt. 

Och visst älskar man sina barn lika mycket oberoende av brister och talanger. Tur att man också inser sina egna tillkortakommanden här i livet. Det är bra med både självkännedom och självförtroende.

Jag undrar om man fortfarande kör med detta poängsystem på BB? Känns lite onödigt ...

 

Vackert och fult

Det är många som jagar den vackraste granen. Så gör inte vi. Det är länge sen vi hade julgran inne i huset. Det är så mycket enklare att ha den på terrassen i stället. 

Sällan är granen av den vackra sorten. Nej, den blir ofta huggen på tomten och där finns bara rangliga, sneda granar med glesa barr. Det enda positiva är att skogen behöver gallras just där och därför blir just den granen vald. 

I år skedde det just så här. Vi gick några steg ner på tomten från huset och bar upp vårt exemplar. Till vår förvåning och stora glömska hittade vi en oöppnad förpackning bollformad ljusslinga som genast gjorde granen mycket vackrare - och oss gladare. Frid och fröjd!

Andra har förvisso finare exemplar såsom kommungården 

och affärer

Liten resa

 Det blir ganska mycket innevaro i hemmet under dessa onormala tider. Jag försöker hålla mig på avstånd från övriga mänskor och väljer noggrant var jag sätter min fot. Hittills har det lyckats ganska bra. Ingen smitta än så länge, inte ens en liten förkylning.

Men ibland uttrycker maken en liten önskan och nu senast var det att få promenera på Strandgatan i Vasa och se på julbelysningen. All right, det kan vi väl fixa och lämpligt läge infann sig när julgubben behövde hjälp med transporten av en julklapp från just den staden.

Men vi är som skrivet mycket försiktiga så vi packade väskan med kaffe och muggar, tog en omväg via Larsmo och inhandlade både pizzabröd och Auroramunkar och åkte iväg. 

Vägen via Nykarleby bjöd på stjärnor och rosettprydda grandungar på esplanaden och vi var mogna för lätt lunch då vi anlände till Vasa. Naturligtvis hade vi hellre ätit lunch på några av de fina lunchställena vid havet, men det kändes tryggare med picknick i bilen, men med garanterad havsutsikt. En promenad längs med både stranden och Strandgatan fullbordade lunchen.

 

En knapp hittades

 I somras stickade jag en liten bolero som ska dölja mina fula gäddhäng och efteroperationsvalkar (nytt ord?) när jag använder en ärmlös klänning. Frid och fröjd, men jag har inte kunnat använda plagget eftersom det saknades en knapp. I och för sig har coronaviruset ställt in de flesta festligheter.

I mitt eget lager fanns ingen passande och inte heller i handarbetsaffären jag frekventerar. Men den här veckan gjorde jag ännu ett försök och tänkte att jag inte får vara kräsen. 

Det fanns egentligen ännu inte den optimala, men jag kände mig tvungen att komma till skott och investerade två euro i den som nästan fungerar. Hittar jag en bättre går det säkert att byta ...