Villaavslutning

I fjol drog vi ut på stugsäsongen in i september, eftersom det var möjligt då maken firade sin första helt lediga sommar sen sjuttiotalet. Om man bortser från arbetet med sonens villabygge på granntomten ...

I år blir det troligen en mera normal säsongsavslutning, då mina kurser startar redan inkommande vecka. 

Vi hade glädjen att fira veckoslutet i sällskap av nästan hela familjen. Och det var en synnerligen fin helg med spegellugn sjö och värme från spisarna.

Jag hade en glittrande glad sonson som hjälpreda när de över hundra värmeljusen skulle tändas i utplacerade lyktor och glas. Så vackert!

Raketer och smällare har vi tack och lov paus från.

Jag märkte att min korta tur ner till huvudstadens förort tog på krafterna. En viss andel hade säkert cancerbehandlingen strax innan, men resan var värd lite extra trötthet.

Min sommardröm

Eftersom cancern och coronaviruset satte stopp för reslusten, började jag i stället drömma om en liten tripp ner till Helsingfors för att utforska fysikdoktorns nya boställe.

Det var nära att jag inte skulle våga mig på att uppfylla sommardrömmen. Men då alla pusselbitar till sist föll på plats, kom chansen. Och jag blev förtjust i både bostaden med mysig balkong och området med närhet till åkrar, ängar, parker och berg.

Sonen skulle hem på ett möte och nu kunde vi kombinera bilresan ner med att han följde med följande dag upp till Österbotten. Därmed kan vi se fram emot en fin villaavslutning med familjen.

Det är vackert i Finland kunde vi konstatera när vi hittade denna fikaplats på hemvägen.

Liten resa

Så har jag äntligen känt mig mogen att testa en liten resa söderut till Helsingfors. Det kanske inte är det första målet jag skulle välja, men nu råkar det sig att son nr 3 inte längre får bo i studentbostad sen han doktorerat.

I stället har han flyttat sex kilometer från sin arbetsplats vid HU:s fysiklab till Ladugården i Vik. Kravet på hyresbostad var en tvårummare med balkong och det lyckades han finna i ett hus byggt i trä. 

Självklart ville jag kolla in bostaden. Resan gick riktigt bra med små pauser där vi undvek kontakt med andra.

Området där sonen bor är trevligt och nära till naturen. Imorgon tar vi sonen på skjuts upp till Österbotten så behöver han inte vara orolig att bära med sig smitta från tåget till modern som hör till riskgrupp gällande infektioner.

Utnyttjande av tiden

Idag känner jag mig nöjd över mig själv. När jag åkte på min cancerbehandling utrustade jag mig med diverse attiraljer för att påbörja planeringen av nästa veckas kursstarter. 

Egentligen fanns utrustningen redan i marthaslungan. Det behövs telefon, hörlurar, anteckningsblock och penna.

Nedbäddad under en gul filt kunde jag ligga och lyssna på Spotify, leta lämpliga låtar till rörelserna och göra små anteckningar. Men nog är huvudet tomt då man ska söka artister. Takten bör också vara anpassad till rörelserna.

När det gäller seniordansen finns det mycket att fundera på, läs corona. Jag har bytt telefon och har inte installerat någon musikspelare ännu. Till min glädje hade de tidigare nedladdade danserna flyttat med som filer, så jag klarar mig en tid. Om jag lyckas få högtalaren och telefonen att samarbeta ...

Inte helt passande

Den senaste stickningen blev inte perfekt. I och för sig var jag förberedd på att det kanske inte skulle gå som på Strömsö. 

Jag har länge planerat sticka en tröja enligt ett mönster jag sett på Instagram och som är designad i trakten (Lykkeliten: Pappas höstlätt). Det lilla problemet var att jag inte ville sticka en ylletröja utan en svalare bomullströja.

Jag fick goda råd i handarbetsaffären och för att tröjan inte skulle bli för tung blev jag rekommenderad att sticka med dubbeltråd av Sandnes Mandarin petit. 

För att försöka mitt bästa, stickade jag en provlapp med olika stickor och trodde mig  därmed ha lite koll på storleken. 

Jag stickade och stickade och roligt var det. När tröjan var klar, trådarna fästade och snodden stickad (jag fick lära mig tillverka en I-cord), var det dags för maken att prova. Ja, hann behövde ingen tröja, sa han. Och visst var tröjan för stor, för lång på alla sätt.

Jag tog en paus och funderade på mina optioner. Att helt börja om från början var inget alternativ. Att försöka sälja den till en högväxt person lockade inte heller. När maken senare kom till slutsatsen att han nog kanske kunde ta emot den (för att glädja mig misstänker jag), så beslöt jag att försöka korta av bål och ärmar. 

Det var lite trassligt att förkorta tröjan då man var tvungen att hitta begynnelsetråden, men med långt tålamod klarade jag av det och nu är tröjan gångbar. Återstår att se om den blir använd ...

Dagens program

Det är aldrig för sent för blåbär. Hallonen har upptagit vår skördetid, men idag gjorde vi ett försök med att leta upp lite blåbär.

Det lyckades också och resultatet blev ca 3 liter handplockade och så gott som färdigt rensade blåbär - och punktering på skogsbilen ...

Medan maken bytte däck tog jag ett varv till hallonbuskarna och nu är jag nöjd och belåten med dagens bärskörd, som dessutom kommer att utökas lite då maken gått sin runda.

Nu kan jag med gott samvete ägna mig åt min stickning med utsikt över sjön - nästan för varmt ...

Sensommar

Det liksom händer inget särskilt, så det har blivit lite bloggtorka. Jovisst, politiken har startat upp och på måndag är jag igång med tre eller fyra möten och läkarbesök från morgonen.

För övrigt har barnbarnet börjat i dagis igen och vi är solo här i Öja. Jag stickar och stickar, plockar lite hallon, som det finns mycket av, däremellan. Jag har ännu inget behov av sällskap. Det går bra med maken och radion.

Livet är enkelt, men njutbart i all sin enkelhet. Det är bara konditionen som är lite oäven. Men månne den inte räcker till seniordans och sittgymnastik till en början. Om nu inte cironaviruset ställer till det igen ...

Namngivningsfest

Den kommunala representationen startade idag för min del höstterminen. Bennäs stationens namnbyte till Jakobstad-Pedersöre station (på finska Pietarsaari-Pedersöre) firades med ministerbesök (justitieminister Anna-Maja Henriksson och kommunikationsminister Timo Harakka) och representanter för regionens kommuner och näringsliv samt VR. 

Det bjöds på laxsoppa och korta tal med musikframföranden av Dennis Rönngård däremellan.  

En riktigt trevlig tillställning och roligt att återse nejdens kolleger.

Små röda bär

Vi blir inte mätta på körsbär denna sommar. I tidernas begynnelse fick vi en arvinge av ett körsbärsträd som flyttat från makens barndomshems granntomt till sonens nya hustomt (hänger ni med?).

Vi planterade det lilla trädet i vår trädgård på Krukmakarbacken och det behagade skapa nya arvingar. Några av dessa flyttades till Myrboda och ger oss vackra blommor på försommaren.

Så även detta år. Vi borde ha fått massor av körsbär, men det råkade vara blåsiga dagar och jag märkte att pollinerarna tydligen höll sin semester samtidigt. 

Resultatet är att vi har fina och ickeangripna körsbär, men antalet är magert - cirka sex bär per träd! Men de är otroligt vackra och välsmakande. Tyvärr blir det inga bär till frysen i år.  Vi satsar allt på skogshallonen som finns i stora mängder i vår närhet.

Frivillig karantän

Den här sommaren går till historien som en alldeles speciell period i mitt liv. Coronaviruset är förstås det överhängande, men sen kan jag personligen lägga till min egen aktiva cancer.

Jag är tacksam över sommaren och uppehållet i det kommunala beslutsfattandet som möjliggör min frivilliga karantän. I detta skede prioriterar jag faktiskt mig själv och min närmaste familj.

Vilken tur att vi investerade i denna plats för fyrtio år sen och byggde upp ett eget litet sommarparadis med enkla medel och utan skrytsamma projekt. Fortfarande är vi nöjda med att vara utan rinnande vatten och elektricitet. Nej, tacka vet jag solpanel, stearinljus, gas och regnvatten. 

Lika mycket njuter jag av att maken kunde köpa upp grannområdet som nu består av två byggrätter, varav den ena tomten arrenderas av nästäldste sonen med familj. Det innebär att jag också denna sommar får umgås med mitt älskade barnbarn.

Här vistas jag lyckligen och trivs med att få besök av alla söner i olika omgångar. Hittills har endast kusinvännen fått tillträde utanför familjen. 

Ett besök hos ekofrissan fick mig till stad Syd på förmiddagen och det blev en snabbvisit som innehöll endast ett nödvändigt inhopp i garnaffären för att undgå panik om handarbetsivern skulle stoppas av materialbrist.

Giftigt nöjd

Tänk att man kan känna sig nöjd över att få invänta ett gift. Förvisso är giftet avsett för mina elaka cancerceller, men tyvärr stryker många goda och välbehövliga celler med på samma gång. 

Jag tycker mig märka av en ymnigare hårlossning. Fastän jag aldrig tappat allt hår under mina tidigare behandlingar åren 2003 och 2012, vet man inte den här gången. Tanten är äldre.

Hur som helst är jag tacksam för att det ännu upplevs att cytostatika intravenöst kan ge mig lite mer tid här på jorden. Det finns många som behöver mina goda råd, hoppas jag.