Det kulturella Kronoby

Det blev intensivt med kulturen detta veckoslut. På söndag kväll fick jag återknyta till vår bygds stora konstnär, Annie Krokfors. Ulla Sjölind, som skrivit en bok om dennas konstnärskap, delade med sig av sin kunskap. Vi fick också lyssna till en EP-skiva från sextiotalet som också fanns i mitt barndomshem. Annie sjöng vacker duett med Britta Björklund.

Vår egen författare, Lolan Björkman, överräckte sin korrespondens med konstnären att förvaras på Torgare. Vi gick också upp på vinden och besökte minnesrummet över Annie. Inget spöke överraskade oss ...

Jag har kanske nämnt det förut, men för en sjuttonårig ung flicka var det en stor ära att påbörja studier i det franska språket i kommunen medborgarinstitut. Bland övrig studerande fanns just Annie Krokfors och Rakel Bäck-Usvaala som arbetade konstnärligt med lera som material.

Fortsättning

Veterandagens firande var inte slut i och med inlägget jag skrev på eftermiddagen.

Eftersom jag var gräsänka på kvällen, passade jag på och gick på Sven-Olof Rays 75-års orgelkonsert i kyrkan Veterandagen till ära.

Manskören har bildat en ensemble som tar över Veterankören och sjöng nu Veteranernas aftontapto i nytt arrangemang av dirigenten Eva-Lott Björklund, som också öppnade med ett soloparti. Mycket njutbart!

Och vad är mäktigare än att som final låta sig omslutas av den mäktiga Finlandiahymnen. Man omfamnades av tonerna i det stora kyrkorummet. En superb avslutning på dagen!

En dag att minnas

Idag firas den nationella veterandagen i kommunerna. Vår kommun hade ordnat en lunchtillställning i lättare stil med sång (Vilja-kören) och ett kort tal (moi).

Som tur var hade jag fått veta om talet i en månads tid och lät tankarna mogna för att en vecka innan skriva ett koncept som jag sen filade på under veckan.

Låt oss fastställa att jag inte är nån talare av rang. Jag är rädd för att få black-outs och måste ha en helt nedskriven text. Dessutom skriver jag helst kort, klart och enkelt. Det kan vara på gränsen till naivt och oförståeligt.

Nåväl, jag hade ett nedskrivet tal som endast skulle räcka 5-10 minuter. Jag övade några gånger, senast i morse med publik -  maken. Jag rördes till tårar varje gång, vilket jag inte kunde förstå. Det var ju min egen text och den borde inte ha varit någon överraskning varje gång ...

Tack och lov lyckades jag nästan hålla tårarna borta då det verkligen gällde, men jag hade näsduken beredd. Kanske jag upplevde det som ett skådespel och kunde koppla bort från mig själv ...

Men före talet hölls var det full panik. Jag kom i god tid och kollade mikrofon. Det blev en mygga som fungerade utmärkt sen jag fick den rätt placerad på huvudet och batteriet tryggt i fickan. Men var fanns mina papper? Jag var tämligen säker på att jag hade dem med mig i väskan, men den var nu tom. Jag hann nästan gå upp i limningen och sökte och sökte tills kommunstyrelsens andra viceordförande hittade plastfickan med talet i närheten av ljudanläggningen. Puh, det var nära!

Till min stora förvåning fick jag beröm för mitt enkla tal. Jag har svårt att ta emot beröm och känner mina brister, men visst värmer det hjärtat när man får lovord till och med av en poet! Både fullmäktiges ordförande äskade på publikation och till och med min f.d. historielärare. Vi får se ...

Välsjungande kören Vilja

Ungdomsfullmäktige och några veteraner på plats

Aprilvärme

Visst var det varmt i april 1989 och 1991 då mina två mellersta pojkar föddes, men aldrig var det så varmt som vi haft denna vecka.

De senaste dagarna har vi njutit av rena rama sommarvärmen med över tjugo grader och fullt solsken. Dessutom vackra röda solnedgångar som lär bero på Saharas sand ...

Det har blivit en hel del balkonghäng och umgänge med barnbarnet som njuter av att färdas med sin Pukycykel.

Vilken härlig tid vi lever i!

Gömt i tö ...

Jag minns att jag letade efter mina lökkorgar i höstas. Nu när jag räfsade gräsmattan hittade jag tre stycken med växande lökväxter i. Det var en glad överraskning.

Fram med dem i sol och lä. Det blir intressant att se vad de innehåller för de har stått i skymundan ett eller två år så jag kan inte behöva minnas vad jag plockat ner i dem.

Jag till och med funderade länge om jag hade satt några lökar i höstas och nu har jag skymtat några enstaka uppstickare i en rabatt, så tydligen gjorde jag det. Ibland, eller för det mesta, köper jag lökar men glömmer eller lyckas inte komma till skott med att plantera ut dem. Jag lever efter mottot att "nan" ska göra "san". (I översättning: någon gör det sen.)

Kratta

Jag läste i tidningen att man inte ska kratta bort löven från gräsmattan. En bra idé för latmasken inom mig.

Men idag hakade jag ner räfsan och tog en slarvig genomgång av gräs-/mossmattan. Visst blev det snyggare. Problemet är bara lövhögarna som jag förväntar mig att ska hitta till sin plats bredvid komposten på egen hand - eller med hjälp av någon annans hand ...

När jag var igång tog jag en tvättomgång av utemöblerna också. Jag gick så långt att jag plockade fram skruvmejsel, hylsnycklar eller vad det nu heter och nån form av möbelskruvare för att spänna till muttrarna.

Nu känner jag mig riktigt händig och är nog förtjänt av kaffe och påsktårta. Kanske utomhus ...

Långfredagen

Jag minns min barndoms långfredagar. De var minsann lååånga. Man fick inte gå ut, kanske mot kvällssidan. Överlag skulle man vara tyst och stilla. En ypperlig dag för läsning.

Med tiden har saker och ting förändrats. När jag idag cyklade iväg med en liten pärlhyacintkruka till gravgården och tände ett ljus, märkte jag att butiken hade öppet. Jo, mjölken var på upphällningen, men eftersom jag undviker att handla på söndagar av personliga principer, inte religiösa, så cyklade jag galant förbi på hemvägen.

Men en vacker dag blev det som lockade mig ut i trädgården. Inte för att jobba, men kolla läget. Smultronplantorna som jag satte ner i höstas är gröna ännu. Hoppas de klarar det torra vädret. Fukt finns ännu i jorden och säkert tjäle också om man går lite djupare.

Mer orolig är jag för min rhododendron som står helt oskyddade i sin rabatt sen den stora tallen och granarna försvann för något år sen. Ingen har skyddat dem med säckväven som ska finnas nånstans. Konstigt!