Från en favorit till en annan

Idag hade jag turen att få besöka en annan favoritrestaurang. Denna gång i Vasa.

Jag har nästan blivit politiskt engagerad! Jag fick ett erbjudande för en tid sedan som lät så intressant att jag inte kunde tacka nej. Från SFP-kansliet i Vasa kom en förfrågan om jag tillsammans med två damer och en herreman kunde tänka mig att representera norra Österbotten och sammanställa ett kortfattat valprogram inom området vård och omsorg.

Herremannen dök aldrig upp eftersom studentskrivningar påkallade hans uppmärksamhet så vi tre kvinns plus kvinnlig sekreterare från kansliet satt och brainstormade på Kaffehuset August över en god lunch.

Det blir garanterat inte en tyst minut då det finns så många kvinnor runt bordet och jag hoppas den duktiga sekreteraren fick ut något av våra tankar, idéer och visioner för som ni vet har vi kvinnor ett mycket flygande intellekt.

Själva var vi nöjda och tyckte vi fick mycket uträttat på två timmar.

Och naturligtvis tog vi två damer norrifrån en sväng till Aromabageriet på hemvägen.

Kusinkväll

Då maken är borta planerar jag in kvalitetstid med någon vän. Idag blev det kusin Vitamin och jag som drog söderut och åt en bit mat på vår favoritrestaurang. Vi hade oväntat rumssällskap av ett turnégäng som åt sig mätta inför kvällens konsert - som vi inte skulle bevista. Vi kunde konstatera att folk är lite vackrare i TV.

Vi fick vänta en lång stund på maten, men hann precis till vårt nästa mål - biografen. Vår gemensamma favoritskådespelare Colin Firth var till beskådan i den tredje filmen om Bridget Jones. Till vår förvåning kunde man märka att åren inte gått spårlöst förbi huvudrollsinnehavarna. Det var en lättsmält produktion som gav upphov till många småleenden och skratt.

Nöjda med vår kväll åkte vi hem i mörkret och regnet och lyckades undvika att köra på en liten räv som sökt sig ut till vägen just utanför stan.

Avklarat!

Jag vet att jag skriver om handarbeten jag håller på med och vissa blir faktiskt klara, men jag visar dem inte. Och ännu värre, jag använder dem inte!

Till sommarens fester behövde jag en skir sjal. Den skulle passa med en beigefärgad linneklänning åtminstone.

Garn köptes och jag kämpade mig igenom spetsmönstret. Det gick ganska länge innan jag fick den utspänd och nu har jag aldrig använt den.

Jag råkade inhandla en tygsjal i samband med trenchcoaten som hade precis samma användningsområde och min egen tillverkade produkt har fått vila på klänningen som för övrigt bara använts en gång i sommar. Kan det bero på vädret?

Sand och sol i norr

Eftersom höstdagen var varm och solig blev det aktuellt att tänka till om kvällspromenaden. 

Med gemensamma krafter vaskade vi fram ett dugligt förslag och tog bilen till landskapsgränsen.

Det var länge sen vi besökt området som ändrar år för år på grund av sandupptagning. 

Nu fick vi en härlig sandblandad skogspromenad runt den uppkomna sjön. Där fanns till och med en båt och ett par svanar gjorde en stilig landning.

Man kunde stärka sig med lingon och till och med hallon! 

En kväll att minnas!

Spissam

Vi har ett bra ord i vår dialekt: spis+sam. Det innebär att något räcker länge.

Jag fick nytt golv till stugan och nu visade det sig att det räckte till fler golv.

Jag vaknade upp en morgon och kom på att det lilla golvet i det ena vindfånget kunde få laminatparkett. Där är allting vitt så lite färg skadar inte.

Sagt och gjort! Maken plockade ner parketten idag och joxade lite med lister och vips hade jag ett nytt golv. Tyvärr täcker mattorna väldigt mycket av golvet, men jag är nöjd och belåten.

På spåret

Jag har just äntrat IC20 i Karleby och som vanligt var tåget i god tid, tio minuter före avgång. Visserligen är det bra att få stiga in i ett varmt tåg, men förvisso skulle tåget hinna stanna i Bennäs också. Surt!

Jag ser fram emot att få stifta nya bekantskaper på organisationskonferensen som jag nu ska delta i för andra gången som representant för Finlands seniordansförbund. Dessutom är Tammerfors en tilltalande stad med sina ombyggda fabriker i rött tegel.

Eftersom mitt handarbete fortfarande är på villovägar blir det att jobba lite i stället. Jag hade god lust att krypa ner på knäna och kika under sätet för jag sitter på samma plats. Tyvärr vet jag inte om det är samma tåg så jag avstår från att smutsa mina röda byxor.

Minnesrika ruiner

Många vägar leder till Rom. Det samma gäller Campus Kungsgården. Det mest kaotiska i Vasa är just området i närheten av Gamla Vasa. Helt berättigat faktiskt eftersom det är den forna stadskärnan och därför har där funnits vägar länge. Sen bebyggelsen uppstått vid vägarna, som var krokigare förr, är det svårt att upprätta en enkel stadsplan med raka kvarter.

Nu har jag äntligen hittat ett vägval som jag borde kunna hålla i minnet då jag ska ta mig till möten på Campus och det blir ett halvt dussin per år.

Det mest fantastiska är att jag får åka förbi Gamla Vasa ruiner och med ett leende på läpparna återgå i minnet till min barndom då jag besökte min enda faster som bodde i närheten. Det brukade alltid vara pappa och jag som tog en vandring bland ruinerna och kände historiens vingslag.

När jag igår åkte hem från mötet måste jag bara stanna vid en busshållplats och posta ett foto på Instagram och nu vill jag också göra det samma på bloggen.

Man ska hålla fast vid de hållpunkter man har från barndomen.