Mitt första vägmöte

Jag har varit ägare till min sommarstuga i mer än trettio år, men aldrig deltagit i väglagets stämma. I år tyckte jag det var dags.

Voi, huh, huh! Det var minsann ett häftigt möte. Jag har varit med om mycket i politiska sammanhang, men detta slog nog alla rekord.

En och en halv timme i ett trångt rum nästan utan syre med folk som talade i mun på varann och halvt om halvt grälade. Ibland glömde man bort vem som var ordförande. Det var östfinsk mentalitet mot karlebysvensk envishet. Naturligtvis gick hela mötet på finska fastän nästan hälften av deltagarna var svenskspråkiga, men det upplevde jag som det minsta problemet.

Det tycks vara krångligt med vägar. Det strids om euron och metrar och blev till och med omröstning, där jag var på den vinnande sidan.

Vi hade tänkt åka vidare till stugan, klippa gräset och inleda vårarbetet, men vi fick snällt åka hem med kaffekorgen och inta kaffet i lusthuset i stället.

Intressant kväll!

Hinner inte ...

Det är lite mycket för tillfället. Jag river loss tapeter, sitter halva dagen på ekonomikommittémöte, hämtar renoveringsmaterial åt kakelläggaren, leker barberare ... 

Den obligatoriska klematisgenomgången

Mina älskade småblommiga klematisar är på gång med sin blomning. Som vanligt är de aningen risiga nertill, men ack så strålande blomvilliga.

Den blåblommiga alpklematisen är på väg in i yngste sonens rum, men bryskt rev jag loss några grenar. Uppfostran behövs!

Den vita bildar ett vackert tak på klätterställningen som agerar port till den nedre delen av trädgården.

Och så har jag de som flitigt gift sig med varandra och nedkommit med nya plantor, några rosa, några blå.

Min gamla hängkaragan är helt överväxt av en klematis som självsått sig vid dess fötter. Få se om karaganen orkar komma i gång i år med sina gula blommor eller om den dött av den våta hösten med påföljande frost.

Det vita taket

Tävling med tujan i höjd

Svagt rosa

Var är karaganen?

Börjar närma sig trettio år

Varvning pågår

Vi fortsätter varva lätt renovering med festligheter. Som tur är har vi hjälp av några söner då vi drar på 70-års fest mellan varven.

Äntligen är de grå takbräderna ett minne blott och blir nu nästan vita och i morgon kanske hela taket är i samma färg. Jag låter dem fritt härja bland målarpenslar och rullar och ägnar mig åt seniordansövning i Vörå.

Uppvisningströjorna är sorterade och nerpackade i plastpåsar i enlighet med dansteam (låter snofsigt, va?) och inlastade i bilens bagageutrymme. Det blir spännande att se hur vårt dansmedley tar sig ut med rätta färger och hoppeligen rätta stegserier.

Hit och dit

Jag tycker mig inte få grepp om försommaren. Som idag - ett möte på förmiddagen. Snabbt hem och koka svenska nypotatisar, tyvärr helt smaklösa, men sillen var bra och jag älskar ägg!

Lite småplock ur vitrinskåpet. Det ska tapetseras! Ett kaos är på väg in i vardagsrummet och lilla toaletten luktar fuktspärrmedel. Men det blir väl bra så småningom ...

På eftermiddagen var det att dra på sig söndagskläderna och bege sig på avskedskaffe för bibliotekschefen som går i pension. Tänk så snabbt tiden går, inte var det så länge tillbaka som jag som ung studerande sommarjobbade som t.f. bibliotekarie och skrev protokoll då biblioteksnämnden valde henne till ny chef.

På kvällen tog vi time-out och tog en liten stärkande skogstur, åt några granskott som förrätt innan vi köpte pizza och åkte ut till Andra sjön för att få bättre utsikt än den som stadsrestaurangen kunde erbjuda. Kvällsutfärden avslutades med snabbval av tapeter.

Väcker minnen

Min tidig morgon- och kvällslektyr består för tillfället av Susanna Alakoskis bok Håpas du trifs bra i fengelset. Vilka nostalgitrippar jag fick när huvudpersonen uttrycker det så här:

Mitt flickrum hade muren full av David Cassidy och Donny Osmond bilder. Jag kände inte till David Cassidys musik, visste att han var med i en såpopera som inte visades här. Var det månne The Partridge Family? Men han var ju så himla söööt!

Donny Osmonds LP-skivor hade jag nog och han sjöng precis så sockersött om Puppy Love så det fick mitt lilla flickhjärta att vekna.

Ja, det var tider det! Som jag minsann inte vill ha tillbaka ...

Regntunga skyar

Lite fotproblem har irriterat tillvaron den senaste månaden. På en väns rekommendation beställde jag slutligen tid till Fysio O.

Få se nu om foten blir i skick. Den främsta teorin är att en liten broskbit lossnat i en led och surfar glatt omkring. Den andra teorin innefattar en eventuell gammal ledbandsskada. Kanske nån gammal fotbollsskada tänkte jag då jag låg där på britsen och blev manipulerad. Problemet är bara att jag aldrig spelat fotboll ...

Ja och så hade det börjat regna sakteligen då jag skulle cykla hem - därav rubrikvalet.

Annars var dagens största problem att fundera ut vilken väg jag skulle välja till Fysio O. Egentligen bor jag på två stenkasts avstånd, men för att komma dit borde jag först traska över andras gårdsplaner och genom eventuella busksnår och brännässlor.

Jag löste problemet genom att ta cykeln och ta en kilometers tur genom skolgårdar, idrottsplaner, ishall och park och konstaterade samtidigt att det nog är närmare att ta lilla vägen ut till Flygfältsvägen hem.

Och då hade det börjat regna som skrivet och då skulle det ha varit frestande att cykla över en gräsmatta och uppför backen och rakt in på egen tomt, men det gjorde jag inte. 

Och sen kom nästa frestelse: att hoppa av cykeln på Flygfältsvägen, korsa stora diket och släpa cykeln med mig genom egen skogstomt. Men det kändes väldigt besvärligt och jag velade så länge att jag hann cykla förbi den frestelsen.

I stället tänkte jag att nu fick jag lite mer motion då jag kraftigt tryckte ner pedalerna uppför den långa, sega backen...

(ingen illustration idag. Tog nog bilder av foten, men den såg så ful ut ...)