Jag bläddrade snabbt igenom mina blogginlägg igår innan vi drog till Vasa och Korsholm för att fira nyårsafton. Mina intressen är fortfarande de samma, nämligen resor, böcker och handarbete. På jobbsidan är gymnasterna och seniordansarna de klarast lysande stjärnorna och jag återupptog karriären som utbildare då jag hade min första grupp med sittdansledare framför mig och fick lära dem danser jag själv varit med och koreograferat. Inspirerande!
Egentligen är det politiska livet mitt huvudarbete och året har präglats av fart och fläng när det gäller möten över kommungränserna. Mina två revisionsnämndsuppdrag har bidragit till tätare resor till Vasa och den långsamt framskridande landskapsreformen har också inneburit många möten i samma stad. Ändå otroligt berikande med närmare kontakter med andra förtroendevalda. Det är så sant att man lär så länge man lever.
Resåret startade redan i januari då maken och jag flydde fältet inför hans stundande sextioårsdag. Det blev de för mig förhatliga Kanarieöarna. Ursäkta kraftuttrycket, men jag är en känslomänska och reagerar intuitivt ibland. Eftersom vi har en förkärlek för städer numera och inte sandstränder så bosatte vi oss i Las Palmas, men alldeles vid strandpromenaden. Och promenader blev det. Också ett intressant restaurangmöte med ett äldre svenskt par som vi fick inbjudan till om vi har vägarna förbi i Sverige.
Ett politiskt uppdrag gav mig möjlighet att bekanta mig med EU-staden Bryssel och jag njöt storligen. Igen nya kontakter och förstärkande av gamla.
Eftersom försommaren bjöd på Nordisk Träff för seniordansledare i Lojo, innebar det också många resor till Helsingfors och själva evenemanget blev minnesvärt och lyckat.
Två resor till Umeå blev det också. En med familjen och en med SFP. Jag är inte någon fan av båtöverfarter, men det trevliga sällskapet och underbara Umeå hjälpte upp det hela.
Det blev århundradets varmaste sommar och det var inte det optimala för sommarens byggprojekt, ett timrat sommarhus åt son nr två med familj. Men taket kom på och projektet fortsätter 2019.
En större höjdpunkt var samme sons bröllop i all enkelhet i vacker miljö. Och barnbarnet fortsätter att sätta guldkant på tillvaron.
Till hösten blev det definitivt så att alla ungar flugit ur boet när den yngste sonen etablerade sig i lägenhet mitt i byn och tog anställning i samma firma som fadern snart är på väg att lämna. Förstås roligt att få nya utrymmen, men mer att städa. Men visst ska ungar bli flygfärdiga. Jag har alltid framhållit Anna Wahlgrens tankegångar om att ingen ska fortsätta bo hemma. Hon pratade visst om sjutton års åldersgräns, men jag har satt gränsen till när de får fast anställning och borde klara sig själva. Roligt att tre av sönerna finns inom något så när räckhåll. Lite långt till Helsingfors dock ...
Om mig själv kan jag konstatera att dekadensen fortsätter. Jag har gladeligen beskrivit alla misstag, glömda saker, letande och andra tillkortakommanden och de kommer naturligtvis att fortsätta. Min sjukdomsdiagnos ligger alltid som en hinna över mig, men jag låter den inte ta övertaget. Jag försöker njuta av nuet, ändå ha framtidsplaner, men vara realist. Det lönar sig inte att lämna på sofflocket utan fortsätta som förr. Jag har mycket att se fram emot och frivilligt ger jag mig inte.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar