Jag är en aning sur då Blogger vägrar att publicera mina inlägg om jag bifogar en bild.
Jag testar en sista gång.
Dessutom är jag i gräl med min printer som inte vill göra utskrifter i svart bara för att min gula färg är slut. Jag fixade det en gång, men följande försök gav mig nobben.
Åh, dessa tekniska vidunder!
(INGEN BILD! GRRR)
Oj, vad det passar bra in på mig och makens tillvaro just nu. "Mera tillsammans" är den slogan som SFP för fram i sin valkampanj inför riksdagsvalet.
I vårt fall betyder det att vi äter frukost tillsammans, städar tillsammans, renoverar tillsammans, njuter av barnbarnet tillsammans och mycket, mycket mer.
Än så länge har vi undgått att gå varandra på nerverna. Vi har förstås våra egna engagemang, men det är underbart att kunna planera dagen i lugn takt. Jag tycker jag är mer harmonisk och faktiskt lite snällare om jag får säga det själv.
Årets hittills kallaste dag vaknade vi upp till i morse. 28 grader tyckte mobilen och det mättes antagligen vid flygfältet.
Då är det skönt att stanna inne. Det gick riktigt bra att skicka ut frysvarorna till maken och själv hållas på insidan.
Nu är allt på plats igen och vi får bara hoppas på att det trettio år gamla frysskåpet vill fortsätta till nästa tömning sen bärskörden ätits upp.
(...och nu vägrar mobilen publicera bilder tydligen. Samma sak igår också. Grrr)
Så har en vecka förflutit med varierande evenemang. Maken fyllde udda antal år och det blev något extra till eftermiddagskaffet och på kvällen var vi båda upptagna på var sitt håll.
Vår riksdagskandidat öppnade sin valkampanj och bjöd på vacker sång helt oförberett.
Mellan varven revs det lite köksskåp i stadslägenheten och jag höll mina timmar inom medborgarinstitutet.
På fredagen påbörjade jag cytostatikakuren. Denna gång i tablettform. En gång per vecka tas fyra stycken piller inpackade i skilda förpackningar, vilket är oerhört irriterande och knappast klimatsmart. Men det är starka grejer som helst inte ska vidröras samt sväljas hela på en gång.
Biverkningarna var inte så kraftiga första gången. Lite trött och sömnig blev jag på eftermiddagen, men det kan också ha berott på dålig sömn föregående morgonnatt, bullabak och lite dammsugning ...
Lördag kväll blev det fest! Kronoby kommun firade femtio år sen sammanslagningen av de tre kommunerna Kronoby, Terjärv och Nedervetil.
Det blev bättre än väntat och det var roligt att få välkomna inbjudna gäster från grannkommunerna ända från Korsholm i söder till Karleby i norr och Kaustby i öster. Landskapsdirektören anlände från Vasa och jag fick hälsningar av hans förtjusande fru som jag träffade på Vasa årsfest. Det gladde mig också att se många av mina härliga jumppa- och dansdamer.
Och så avslutade vi veckan med massor av sport på TV, stickning och ikväll skottning av trettio centimeter lätt tomtesnö.
Vi fick ett sött julkort idag, lite försenat, men vad gör det.
Det som förbryllade och satte igång tankeverksamheten var kortets eventuella turistande före och efter julen.
Adressen var nog korrekt. Man hade bara valt att skriva postnummer på skild rad. Men det borde inte ha varit svårt att fatta ändå.
Jag tror att kortet har tagit en vända till åtminstone Sverige eftersom FINLAND är tillfogat med en annan penna och helt annan handstil.
Men vi är glada över att postgången ändå fungerar - med lite dröjsmål.
Det var skönt att få sträcka på benen i den friska luften. Solen sken och det var lagom lite folk i rörelse.
Naturligtvis satsade vi på Gamla stan. Jag bara älskar de äldre delarna av våra städer. Den stämning och känsla som råder där. De otroligt vackra och utsirade byggnaderna och de historiska vingslagen.
I Kungsträdgården hittade vi mysiga Café Söderberg och njöt av kardemummabulle och prinsessbakelse. Ja, vi delade.
Väl tillbaka på skeppet fick vi en intressant uppdatering av svensk politik då nu Sverige flera månader efter valet ser ut att få en regering.
Om vi vill värna om de svenskspråkiga och tvåspråkiga intressena i vårt land, är en röst på SFP den enda garanten i vårt land. Det blev nog tydligt då man hörde på de olika föreläsarna på kvällen.
Vi måste "byri på svensk". Till det vill jag lägga min egen strategi och det är att alltid berömma och varmt tacka för god service då folk anstränger sig att betjäna på svenska.
Maken och jag är trogna SFP-anhängare och bestämde oss i höstas för att delta i den stora kryssningen inför riksdagsvalet.
I fredags hoppade vi på bussen från det blåsiga Österbotten och åkte ner till det mindre blåsiga södra Finland för att kryssa från Helsingfors till Stockholm.
Vi missade de första välkomsttalen, men hann bli roade av Alfred Backa och Mark Levengood.
Sen började det politiska programmet och jag valde att höra på Veronica Rehn-Kivi som berättade om arbetet i social- och hälsovårdsutskottet medan Sandra Bergqvist redogjorde för hur SFP:s vårdreform skulle se ut.
Maken valde att diskutera med Stefan Wallin och Nils Torvalds. Den senare passade jag på att delge mitt släktskap med hans barn i första giftet.
Jocke Strand drog sitt föredrag i vanlig stil i rask takt, med ett förtjusande blandspråk och med en positiv framtidssyn med betoning på Österbotten och samarbetet från de norska hamnarna genom Sverige och Finland ut i stora världen till Asien.
På detta var det dags för en stor buffetmiddag där jag satsade på grönsaks- och fiskbordet för att avrunda med härliga små desserter.
Just ingen sömn på detta och det berodde både på att jag befann mig på en främmande plats och det rullande havet. Inget illamående för jag hade satt muminplåster över naveln och det funkar på mig!
Inte för inte är man elektrikerns dotter! Idag fick jag igen träda in som räddare i nöden då min ärvda elljusstake från sjuttiotalet vägrade tända sina strålar för maken i morse.
Det hände en gång förra veckan att ljusstaken bara gnistrade till och slocknade trött. Maken åkte till jobbet och jag fick försöka åtgärda saken. Jag satte i stöpseln - och voilà! Enkelt!
I morse gick det inte lika snabbt. Jag var också tvungen att massera tre brännare. Sen inväntade jag lugnt makens förvånade min då han såg att ljusen brann som de skulle.
Nu hoppas jag att det inte händer fler gånger innan julbelysningen stoppas undan i skåpet. Kanske my magic touch inte håller ...
Nyåret inleddes med två dagars storm. Elen bröts på många ställen, men i Kronoby centrum slapp vi undan det problemet. Det kändes helt ok att stanna inomhus och invänta lugnare tider.
På fredagen var det dags för den första ordentliga snöskottningen och därmed var dagens motion avklarad.
En tur ut till sommarstugan idag på förmiddagen lättade sinnet då vi kunde konstatera att inga träd fallit över husen och alla tak var intakta.
Och ikväll inleddes säsongen med sparkstötting. Livet är ganska härligt!
