Höstlig augusti

Jag konstaterar att senaste blogginlägg handlade om andjakt. Nu är den avklarad - för sonens del. Hans licens gäller Kronobysidan och vår stuga ligger i Öja så våra vänner kunde lugnt komma till trappan och hälsa på. Jag hann inte ut och mata dem för plötsligt signalerade mamman fara och som en blixt rusade de iväg till vattnet. Det var den stora korpen som satt i en gran och gärna väntade sig ett middagsmål. 

Stugsäsongen är på sluttampen och det ihållande regnet gör det lättare att söka sig bort. Jag har en hel del evenemang på kommande och konstaterade att nu blir det stadsliv inkommande vecka. Ska bli riktigt skönt med lite bekvämligheter igen. Men en liten brasa varje morgon har gett oss värme och min tillvaro består ofta av vila och åter vila.

Jag kom till den slutsatsen att jag inte fortsätter leda seniordans och sittgymnastik. Det känns sorgligt, men allt har sin tid och jag är glad över att jag fått goda ersättare så att grupperna kan fortsätta. Bara coronasituationen skulle lätta ...

Andjakt

Det närmar sig den tjugonde augusti, det datum då andjakten börjar prick klockan tolv.

Min far var jägare och att se en död hare hänga upp och ner i min barndoms källare var en vanlig syn. Och hare i gryta är gott! Speciellt hjärtat ...

Två av mina söner innehar jaktkort och ett antal gevär med licens, men bara den ena sonen är lite aktiv som jägare. Det är 20.8 som gäller.

I sommar har vi sett fler änder än de senaste somrarna. I princip anser jag att man inte ska mata änderna och därmed göra dem till lätta byten för jägarna. Dessutom hörde jag att man i Naturväktarna framförde att man inte ska ge bröd eller bullabitar.

Det blev inte som planerat denna sommar. För vad gör man då man lugnt sitter på terrassen och plötsligt får sällskap av en andmamma med sex gulliga ungar som elegant äntrar terrassdäcket via trappor från två olika håll? Naturligtvis faller husmor till föga och hämtar lite bröd. Det råkar nämligen finnas bröd som vi inte hinner äta upp i rättan tid. Alltså win-win.

Någon dag senare kom igen en familj och nu fanns det plötsligt nio ungar. Sen blev de åtta. Här svävar havsörn och andra rovfåglar så naturen har sin gång.

Idag blev familjen And mycket försigkommen och tog sig från strandkanten ända upp till tomtens övre del där vi har en solterrass mitt i backen. Ungarna är duktiga på att hoppa upp på sten- och trätrappor och ner kommer de alltid. En del genom att falla.

Jag har fått närkontakt med några små andnäbbar, då de vill få mig att producera mat genom att de pickar på mitt bara ben. Skönt att näbben är rund och god, men jag är hårdflirtad. När krävorna hänger tunga vankas inga fler bitar örtbatong.

Carpe diem

Jag har ganska länge försökt leva i enlighet med uttrycket att "fånga dagen", men numera känns det ännu mera aktuellt. I början på juni tog jag tillsammans med läkarna beslutet att avsluta cancerbehandlingarna eftersom den senaste cytostatikamedicineringen inte medförde någon inbromsning av min cancer.

Bättre att leva den tid man har utan extra biverkningar som till och med kan få sjukdomsförloppet att framskrida i ännu snabbare takt. Jag har länge levt i dödsskuggans dal, men känner ingen ångest utan bara ett stort medlidande med mina anhöriga. 

Jag lär mig att lyssna på min kropp, försöker äta det jag kan och vilar då det behövs. Jag har nog aldrig suttit och stilla betraktat sjön så mycket som jag hittills gjort denna sommar. Jag lever minsann upp till orden: "How wonderful it is to rest and then do nothing afterwards".

För att testa systemet och försäkra mig om svensk service begärde jag remiss till palliativ vård i Jakobstad. Det lyckades och jag har redan hunnit träffa överläkaren som kom från Vasa och höll mottagning vid Malmska kretssjukhuset. Det kändes riktigt upplyftande att läsa i Min Kanta att jag är en saklig och upplyst 62-årig kvinna ... om det nu är till nån tröst?

Vi mänskor är olika när det gäller våra krämpor. Jag mår bättre när jag öppet kan prata om dem och jag tycker det är otroligt viktigt att tala om döden för den är en del av livet. Jag vill också kunna förbereda mina käraste så gott det går -  begravningsannonsen är nästan klar ...

Men som sagt, nu först tar jag en dag i sänder och hänger med där jag orkar. 

Öppna portar

Jag insåg ganska snabbt att jag hade missat lite när jag läste Instagraminlägget om evenemanget i Kristinestad. Mina tankar hade betonat trädgårdar i stället för portar. 

Det var faktiskt inte många speciella trädgårdar bland besöksobjekten, men visst var det intressant att kika in på de kringgärdade gårdarna. Jag provsatt det klassiska trädgårdsmöblemanget som man börjat tillverka på nytt och gett som present åt Tarja Halonen när hon besökte Kstad som president. Stort imponerad blev jag av de fina dockskåp som var utställda i ett gammalt uthus.

Intressanta samtal kunde spira som till exempel hos en pensionerad övningsskolelärare som fungerat som handledare i lågstadiet när jag auskulterade i engelska på åttiotalet. Båda hade vi drabbats av bröstcancer och hon gick också omkring med en kohesionsstrumpa på vänster arm. Det blev en stund och ett vackert framgrävt berg att minnas.

De olika loppisborden intresserade mig mindre, men äldste sonen hade kört ner från Vasa och det förgyllde dagen.

Kattpiskargränden och gamla Ulrica Eleonora kyrka är platser jag alltid måste återse i den pittoreska staden. Med munskydd var mögellukten inte så påtaglig i kyrkan från 1700.

När orken började tryta körde vi till Lappfjärd och besökte ett par ställen med simbassänger och intressanta trädgårdar.

Väl tillbaka i staden hade son nr 2 med familj anlänt. 

Barnbarnet förärade farmor med blommor som jag absolut skulle ta hem. De skulle tälta och göra sin gårdsrunda följande dag. Vi körde raka spåret hem och kanske det var sommarens resa. Mer än ifjol åtminstone.

Utfärd till citta slow-stad

Kristinestad har länge hört till mina favoritstäder i Finland. Överlag är jag svag för kuststäder.

En övernattning bokades på hotell Leila. Jag har tidigare övernattat några gånger på Alma som hör till samma hotell och ligger närmare viken. Rummet var stort och välutrustat med litet kök och Smegkylskåp! I badrummet kunde man ha dansat vals, men ingen har ännu bjudit upp ...

Det passade bra att ta en slow rutt då vi startade på förmiddagen och fick rummet först klockan fyra. Det betydde att vi körde närmare kusten och vände in via Sundby till Nykarleby och Munsala. Lite E8 och sen Oxkangar och mot havet. Vi är vanare att köra norrut den vägen och båda missade vi avtagsvägen till Maxmo. Det blev några tiotals kilometer mot Österö innan vi kom till vägs ände vid en båthamn. Tillbaka och nu fann vi skylten gömd i en kurva, via Vassor och plötsligt var vi hungriga.

Det blev lunch vid Tesse's och sen vidare rakt genom Vasa och kustvägen igen till Sundom, Malax, Korsnäs, Närpes och sist lite E8 igen innan vi befann oss i mysiga Kristinestad.

Nu var vi i Staadin och i Daalin (Henriksdal, Härkmeri) har jag en kusin. Det blev en liten bit mat på Jungman och trevlig samvaro tills den hårda blåsten mojnade och vi promenerade tillbaka till hotellrummet.

Imorgon blir det annat program ...

     Öskata, Närpes

    rum 7 hotell Leila

    Kristinestadsviken (om den heter så) mot        havet

Närminnet ställer till det

Ni som är kvinnor eller umgås med kvinnor är säkert medvetna om hur svårt det är att hålla reda på en handväska. Det är ett problem som tilltar med ökande ålder.

Följande incident hände mig förra veckan. Vi hade tillbringat dagen ute vid stugan i sommarvärmen och hjärnan var antagligen mossigare än vanligt. Jag tog min handväska, gick till bilen, men valde att placera väskan utanför medan jag tog en titt på svärdotterns nyplanterade perenner.

Jag gick tillbaka till bilen och vi körde hem. Jag steg ur bilen och gick till postlådan. På väg in i huset kom jag att tänka på väskan. Blev den kvar i bilen? Nej, maken kollade, ingen väska. Jag hade ett bildminne av att jag placerat väskan lutande mot bilen på stugparkeringen. Hade jag glömt att ta in den? I så fall hade maken troligtvis backat över den ...

Ok, jag får köra tillbaka. Samtidigt började ett annat minne dyka upp. Jag hade lutat väskan mot en sten. Jag kollade bilen än en gång, fortfarande ingen väska. Jag gick in några varv i huset och sökte telefonen, för den hade jag haft. Ingenstans. 

Ok, tillbaka till bilen, men just då jag skulle sätta mig bakom ratten, fick jag en ingivelse att se snett bakåt. Jag såg stenröset som utmärker tomten och lutad mot den yttersta stenen såg jag min svarta väska. Bildminnet var rätt, men plats och tidpunkt fel. Jag hade placerat väskan där innan jag gick till postlådan. 

Vad jag kände mig DUM! Och tänk om jag kört tillbaka till stugan och inte hittat nån väska ... 

En gammal hand

Det har blivit en massa onlinemöten det senaste året på grund av coronapandemin. På det stora hela har det varit ett bra komplement och sparat en hel del tid och körkilometrar.

Tekniken har ibland strulat och att komma ihåg att stänga av respektive sätta på micken har ställt till smärre problem. Ibland har man fått höra bakgrundsprat som inte var ämnat för ens öron. 

Som ordförande för ett möte blir det att vänta lite extra för att få respons från deltagarna. Tystnad har fått tolkas som medgivande.

Det största problemet tycks vara åldrande händer. Har man en gång hittat Raise hand-knappen, så händer det gång på gång att folk glömmer att ta ner handen igen. Det innebär att den mest frekventa frågan från ordförande är: Är det en ny hand eller en gammal hand?