Vi har skyfflat om i rummen sen vi nu är på tumanhand i ett alltför stort hus med alltför många prylar.
Minstingens rum har fått bli TV/mediarum och ett annat sovrum kombineras nu som makens arbetsrum och gästrum.
Spisrummet har alltid varit ett genomgångsrum på grund av fem dörröppningar. Men där kan man hitta en läsvrå i makens arvemöbel som hängt med sen vi gifte oss.
Det är alltid fräscht då man gjort förändringar, men nog känns storleken då huset ska städas. Pust!
Livet har nog blivit lite lättare med Farbror Google. Vad gör man då man råkar ha lite överbliven potatismos? Jo, man googlar och hittar olika tips.
Idag fastnade jag för Finskt potatisbröd, alltså rieska. Jag har aldrig bakat det förr och jag får nog tillstå att det blev supergott! Enkelt och snabbt! Det ska jag definitivt göra om!
Jag har alltid en bok på gång. För en tid sen nästan sträckläste jag Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse.
Jag fascineras av lite imaginära böcker och minns hur jag under gymnasietiden plöjde genom Orwells 1984, Boyes Kallocain och Huxleys Du sköna nya värld.
Jag har inte heller missat ungdomsböckerna av Stephenie Meyer och gick faktiskt en litteraturkurs i fantasy inom barn- och ungdomslitteratur då jag i mogen ålder förkovrade mig inom litteraturvetenskapen.
Philip Pullmans trilogi Den mörka materian har jag skaffat på engelska och ska nog läsa om den på originalspråket.
Men för att återgå till Tjänarinnans berättelse. Man kallar den en dystopi, alltså motsatsen till utopi, och den negativa samhällsvision som framställs är kuslig, men inte omöjlig.
Den nya utgåvan innehåller författarens förord och en intressant historisk efterskrift.
Läs boken!
Som ledare för en sittdanskurs här nyligen, var jag tvungen att fixa lite attiraljer. Dukar hade jag redan samlat ihop genom arvet efter mamma. Vi hade olika färgskalor, så det var inte svårt att ta scarfarna i bruk för andra ändamål.
En egen dansfläta tillverkade jag för ett antal år sen. Beviset finns i ett blogginlägg.
Men nu gällde det skrammelinstrument. Jag hade fått barnbarnets tomma burkar från spädbarnstiden och nu var det bara att hälla i lite klirrande saker.
Barnbarnets far råkade plocka slitna nubbar ur vinterdäcken och jag såg chansen för återvinning. Det tog emot att hälla på risgryn, makaroner eller ärter och blev glad då jag kom ihåg min stora knappsamling. Jag kunde lätt avvara några påsar med fula, blå knappar. Vem behöver blått?
Då var det bara trumpinnarna kvar. Det blev en utfärd till bygghandeln där jag inhandlade två stycken rundstavar à 2,40 m till det facila priset fyra euro.
För några jular sen hade jag fått en efterlängtad, men sällan använd japansåg. Nu var det dags att såga till tjugofyra stycken trumpinnar.
För att slippa sågspån på golvet, gick jag ut med mitt arbete. Jag måste erkänna att träslöjd fick jag aldrig pröva på i skolan. Nåväl, det var lite vått i gräset och jag märkte att mina avsågade pinnar smutsades då de föll till marken.
In igen och plan B. Och till min glädje upptäckte jag skruvstädet. Den långa staven hölls på plats och jag sågade och sågade, lite snett ibland, men jag fick mina pinnar.
Som tur var hade jag anhållit om ett oanvänt sandpapper, för det behövdes några sliptag för att minimera skaderisken vid musicerandet.
Men välutrustad kunde jag genomföra kursen och visst är man lite belåten då man kan "do it yourself" ...
Efter en härlig sommar har vi plötsligt en vacker höstperiod. Det behövdes några köldnätter för att löven skulle byta färg innan de seglar ner till marken.
Jag, som till sinnelaget inte är höstmänniska, men väl till färgskalan, njuter av de varma tonerna.
Att få sällskap av barnbarnet i lövhoparna gör inte saken sämre.
Plus att vi har temperaturer över femton grader!
Så härligt det har varit att få fungera som sittdansutbildare under två fredagar i grannkommunen. Kursdeltagarna arbetar i huvuddrag bland äldre och kommer säkert att ha nytta av sitt nya material.
Till stor hjälp har också de varit som har tidigare erfarenhet av sittdans eller stolgymnastik. Man lär sig så mycket av varandra. Alla har något att ge och mycket att tillägna sig.
Dessutom är det trevligt att ge vidare koreografier som är lättillgängliga, varierande och inspirerande. Detsamma kan man säga om musiken.
Jag är glad över att ha kunnat sprida sittdansen, för det finns ingen bättre kombination än musik och dansrörelser. Det är honung för kropp och själ.
Nu får det vara slut med bärplockningen för detta år.
Det har varit lite si och så. Hallon hittades nog, men blåbären var det mer sparsamt med.
Lingonskörden var usel, endast ett ämbar, men tranbären räcker nog tills det blir ny säsong.
