Nästan på landet

Det är ganska speciellt att röra sig på Arabiastranden i Helsingfors. Man är ca 6 kilometer från city, men ändå har man en fin naturupplevelse.

Doktoranden och jag började med att inmundiga pizza och sen vandrade vi norrut längs med viken upp mot Gammelstad.

Folk cyklar, joggar, skuffar barnvagn, rastar hundar, sitter på parkbänk, fiskar, åker båt, flyger luftballong och så vidare.

Det kändes bra att komma igång med motionen igen, för sommarvärmen har nog medfört begränsningar.

Dessutom upplevde vi estetiken hos finsk design då vi flanerade genom Arabiakeskus. Vi till och med kollade utbudet av svenska böcker i biblioteket.

Kvinnokraft

Jag har lite svårt att definiera min roll som kvinna. Jo, jag är mycket feminin, men inte feministisk, bara ibland.

Det var därför med lite tvehågsna känslor jag deltog i Svenska Kvinnoförbundets nätverksträff om jämställdhet, FN:s globala jämställdhetsmål, kvinnligt ledarskap och att våga ta plats som kvinna.

Visst är jag för jämställdhet, lika lön för lika arbete och så vidare. Men då jag råkar vara så lyckligt lottad. Jag har vuxit upp i ett hem med en stark mamma och detsamma gäller maken. Därför har vi haft lätt att låta mig tro att jag bestämmer.

Nej, skämt åsido, nog har jag sett och upplevt ojämlika situationer, men själv har jag förskonats från traumatiska händelser.

När det gäller kommunalpolitiken har jag inte mött situationer där jag skulle ha tvingats stå tillbaka för en man. Könskvoteringen hjälper förstås, men jag tycker att åtminstone i min hemkommun är de manliga politikerna väldigt tillmötesgående. De har troligtvis också starka mammor och partners.

Det var nog inte heller ett problem att välja en kvinnlig kommundirektör. Vi hade fler manliga sökanden, men i slutändan röstade vi mellan två kvinnor.

Jag är glad att kvinnoförbund och feministiska rörelser finns, men jag förstår uppskatta min goda tur i min ställning i familjen och samhället.

Efterdyningar

Jag brukar dra ut på bortplockandet av mina lyktor och glas. Därför går jag idag och myser och njuter av när solen speglar sig i de färgade ljusattiraljerna.

Veneziad 2018

Det blev bättre väder detta år för villaavslutningen. Ifjol satt jag inomhus med tända ljus.

I år tog det mer än två timmar att tända de över hundra ljuspunkterna. Vinden behagade släcka en del av dem.

Det är så skönt att slippa raketer och smällare. Nå, inte riktigt tyst, för grannarna runt sjön har inte valt samma taktik, tyvärr.

Lite väl vemodigt känns det att tänka att hösten väntar och att det är långt till våren ...

Ålar

Det var intressant att läsa i dagens avisa om ålarna som planteras ut i Larsmo-Öjasjön.

Ålarna är fantastiska varelser. Jag har alltid fascinerats av deras mirakulösa färd till och från Sargassohavet nära Kuba där de leker och nya ålar föds.

Det känns underbart att vår grunda och mörka sjö är perfekt livsmiljö för ålarna. Lite har jag dock funderat över om en ål kan tänkas slingra sig kring mina ben under en simtur ... men kanske inte ...

Sen eftermiddagspromenad

Åh, vad jag njuter av att få gå på promenad med barnbarnet i hans omgivningar. På ett eller annat sätt blir det ofta en sväng till Aspegrens trädgård för att se på djuren.

Idag blev det en omväg längs Rackartåget för att testa framkomlighet med kärra. Och jo, det gick utmärkt.

Barnbarnet testade alla små vägar i kryddträdgården och fammo fotograferade rosorna.

Sommarens delprojekt

Nu känns det som om sommarens byggprojekt har en chans att nå sitt mål. Timmerhuset som troligen härstammar från mitten av artonhundratalet har fått upp sina fem takstockar.

Hoppeligen hinner vi få tak över den blivande sommarstugan innan vintern kommer.