Öppna portar

Jag insåg ganska snabbt att jag hade missat lite när jag läste Instagraminlägget om evenemanget i Kristinestad. Mina tankar hade betonat trädgårdar i stället för portar. 

Det var faktiskt inte många speciella trädgårdar bland besöksobjekten, men visst var det intressant att kika in på de kringgärdade gårdarna. Jag provsatt det klassiska trädgårdsmöblemanget som man börjat tillverka på nytt och gett som present åt Tarja Halonen när hon besökte Kstad som president. Stort imponerad blev jag av de fina dockskåp som var utställda i ett gammalt uthus.

Intressanta samtal kunde spira som till exempel hos en pensionerad övningsskolelärare som fungerat som handledare i lågstadiet när jag auskulterade i engelska på åttiotalet. Båda hade vi drabbats av bröstcancer och hon gick också omkring med en kohesionsstrumpa på vänster arm. Det blev en stund och ett vackert framgrävt berg att minnas.

De olika loppisborden intresserade mig mindre, men äldste sonen hade kört ner från Vasa och det förgyllde dagen.

Kattpiskargränden och gamla Ulrica Eleonora kyrka är platser jag alltid måste återse i den pittoreska staden. Med munskydd var mögellukten inte så påtaglig i kyrkan från 1700.

När orken började tryta körde vi till Lappfjärd och besökte ett par ställen med simbassänger och intressanta trädgårdar.

Väl tillbaka i staden hade son nr 2 med familj anlänt. 

Barnbarnet förärade farmor med blommor som jag absolut skulle ta hem. De skulle tälta och göra sin gårdsrunda följande dag. Vi körde raka spåret hem och kanske det var sommarens resa. Mer än ifjol åtminstone.

Utfärd till citta slow-stad

Kristinestad har länge hört till mina favoritstäder i Finland. Överlag är jag svag för kuststäder.

En övernattning bokades på hotell Leila. Jag har tidigare övernattat några gånger på Alma som hör till samma hotell och ligger närmare viken. Rummet var stort och välutrustat med litet kök och Smegkylskåp! I badrummet kunde man ha dansat vals, men ingen har ännu bjudit upp ...

Det passade bra att ta en slow rutt då vi startade på förmiddagen och fick rummet först klockan fyra. Det betydde att vi körde närmare kusten och vände in via Sundby till Nykarleby och Munsala. Lite E8 och sen Oxkangar och mot havet. Vi är vanare att köra norrut den vägen och båda missade vi avtagsvägen till Maxmo. Det blev några tiotals kilometer mot Österö innan vi kom till vägs ände vid en båthamn. Tillbaka och nu fann vi skylten gömd i en kurva, via Vassor och plötsligt var vi hungriga.

Det blev lunch vid Tesse's och sen vidare rakt genom Vasa och kustvägen igen till Sundom, Malax, Korsnäs, Närpes och sist lite E8 igen innan vi befann oss i mysiga Kristinestad.

Nu var vi i Staadin och i Daalin (Henriksdal, Härkmeri) har jag en kusin. Det blev en liten bit mat på Jungman och trevlig samvaro tills den hårda blåsten mojnade och vi promenerade tillbaka till hotellrummet.

Imorgon blir det annat program ...

     Öskata, Närpes

    rum 7 hotell Leila

    Kristinestadsviken (om den heter så) mot        havet

Närminnet ställer till det

Ni som är kvinnor eller umgås med kvinnor är säkert medvetna om hur svårt det är att hålla reda på en handväska. Det är ett problem som tilltar med ökande ålder.

Följande incident hände mig förra veckan. Vi hade tillbringat dagen ute vid stugan i sommarvärmen och hjärnan var antagligen mossigare än vanligt. Jag tog min handväska, gick till bilen, men valde att placera väskan utanför medan jag tog en titt på svärdotterns nyplanterade perenner.

Jag gick tillbaka till bilen och vi körde hem. Jag steg ur bilen och gick till postlådan. På väg in i huset kom jag att tänka på väskan. Blev den kvar i bilen? Nej, maken kollade, ingen väska. Jag hade ett bildminne av att jag placerat väskan lutande mot bilen på stugparkeringen. Hade jag glömt att ta in den? I så fall hade maken troligtvis backat över den ...

Ok, jag får köra tillbaka. Samtidigt började ett annat minne dyka upp. Jag hade lutat väskan mot en sten. Jag kollade bilen än en gång, fortfarande ingen väska. Jag gick in några varv i huset och sökte telefonen, för den hade jag haft. Ingenstans. 

Ok, tillbaka till bilen, men just då jag skulle sätta mig bakom ratten, fick jag en ingivelse att se snett bakåt. Jag såg stenröset som utmärker tomten och lutad mot den yttersta stenen såg jag min svarta väska. Bildminnet var rätt, men plats och tidpunkt fel. Jag hade placerat väskan där innan jag gick till postlådan. 

Vad jag kände mig DUM! Och tänk om jag kört tillbaka till stugan och inte hittat nån väska ... 

En gammal hand

Det har blivit en massa onlinemöten det senaste året på grund av coronapandemin. På det stora hela har det varit ett bra komplement och sparat en hel del tid och körkilometrar.

Tekniken har ibland strulat och att komma ihåg att stänga av respektive sätta på micken har ställt till smärre problem. Ibland har man fått höra bakgrundsprat som inte var ämnat för ens öron. 

Som ordförande för ett möte blir det att vänta lite extra för att få respons från deltagarna. Tystnad har fått tolkas som medgivande.

Det största problemet tycks vara åldrande händer. Har man en gång hittat Raise hand-knappen, så händer det gång på gång att folk glömmer att ta ner handen igen. Det innebär att den mest frekventa frågan från ordförande är: Är det en ny hand eller en gammal hand?

Ångrade mig

Jag hade redan bestämt mig - nästan. Jag skulle skriva mitt sista blogginlägg, ett Tack och Farväl. Men jag sköt på det och kom inte till skott, så det får bli lite längre fram i tiden.