Jag har haft en liten skrivpaus för att bearbeta mina inre känslor.
Jag är supernöjd över att ha kunnat starta seniordansen och sittgymnastiken. Visserligen har vi restriktioner på inalles 10 i gruppen, men vi når inte riktigt upp till det ändå och jag hoppas att medborgarinstitutet ser mellan fingrarna eftersom man i vanliga fall kräver minst 10 deltagare, vilket inte är möjligt just nu då ledaren också ska medräknas i gruppstorleken enligt restriktionerna.
Nåväl, de deltagare jag hade förra veckan är glada över att träffas igen och jag är lika glad över att få lite egen motion eftersom lättja och förkylning gjort enorma inskränkningar i min dagliga motion.
Det som ändå gruvar mig mest är mitt hälsotillstånd. Eftersom jag haft paus i cancerbehandlingarna sen mitten av november var jag nog beredd på att både röntgen och blodprov skulle visa sämre resultat. Så var också fallet.
Egentligen inga nya saker, men cancervävnaden i bukhålan har ökat lite. Nu återstår en hormonmedicin som ska göra livet surare för tumörbildningen, men den ska tas med en förstärkare som har en himla massa biverkningar, allt från diabetes till munsår och hjärtproblem och andnöd och diarré och så vidare.
Nu gäller det att samla krafter och få upp humöret. Det gick bra den dag jag besökte läkaren, men säkert kommer allt ifatt mig nu, för nog tycker jag att dödsängeln sitter på min axel ...
Men det hjälper inte att tycka synd om sig själv. Det är bara att streta vidare och göra det bästa av situationen. Fastän jag inte är i toppskick, mår jag ändå ganska bra.
Jag är inte riktigt färdig med livet ännu. Rubinbröllopsdagen ska firas, kommunalpolitiken ska avslutas och jag behöver mer tid ännu med barnbarnet så han inte behöver gå och fråga: Vann e fammo?
