Bättre att leva den tid man har utan extra biverkningar som till och med kan få sjukdomsförloppet att framskrida i ännu snabbare takt. Jag har länge levt i dödsskuggans dal, men känner ingen ångest utan bara ett stort medlidande med mina anhöriga.
Jag lär mig att lyssna på min kropp, försöker äta det jag kan och vilar då det behövs. Jag har nog aldrig suttit och stilla betraktat sjön så mycket som jag hittills gjort denna sommar. Jag lever minsann upp till orden: "How wonderful it is to rest and then do nothing afterwards".
För att testa systemet och försäkra mig om svensk service begärde jag remiss till palliativ vård i Jakobstad. Det lyckades och jag har redan hunnit träffa överläkaren som kom från Vasa och höll mottagning vid Malmska kretssjukhuset. Det kändes riktigt upplyftande att läsa i Min Kanta att jag är en saklig och upplyst 62-årig kvinna ... om det nu är till nån tröst?
Vi mänskor är olika när det gäller våra krämpor. Jag mår bättre när jag öppet kan prata om dem och jag tycker det är otroligt viktigt att tala om döden för den är en del av livet. Jag vill också kunna förbereda mina käraste så gott det går - begravningsannonsen är nästan klar ...
Men som sagt, nu först tar jag en dag i sänder och hänger med där jag orkar.
